Kronisk ångest – vilka behandlingar finns och hur fungerar de?

Att leva med kronisk ångest kan vara mycket påfrestande, både genom de känslomässiga och de fysiska symtom som de olika tillstånden medför. Den goda nyheten är att kronisk ångest går att behandla framgångsrikt. Det kan dock behövas viss prövning av olika behandlingsmetoder innan man hittar den lösning som passar bäst för just den aktuella ångeststörningen.

Typer av kronisk ångest

Ångestsyndrom diagnostiseras utifrån vilka symtom en person uppvisar. De vanligaste formerna av kroniska ångestsyndrom inkluderar paniksyndrom, fobier, tvångssyndrom (OCD), posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) samt generaliserat ångestsyndrom (GAD). Ett besök hos en psykolog eller annan psykiatrisk specialist för att diskutera sina symtom kan hjälpa dig att identifiera vilken typ av ångeststörning du har.

Psykoterapi

Att bygga en förtroendefull relation med en terapeut är det första steget för att kunna dra nytta av samtalsterapi vid kronisk ångest. Kognitiv beteendeterapi (KBT) kan hjälpa patienten att identifiera och förändra de förvrängda tankemönster som bidrar till ångestkänslorna. Terapeuter använder ofta också avslappningsövningar under sessionerna – övningar som patienten sedan kan fortsätta träna på hemma för att lugna ångesten. Även livsstilsförändringar spelar en viktig roll: att begränsa alkoholkonsumtionen, äta en hälsosam kost och motionera regelbundet kan alla bidra till att minska ångestsymtomen.

Läkemedel

Det finns många olika läkemedel för behandling av kronisk ångest. Ett samtal med en läkare hjälper dig att ta reda på vilken typ av läkemedel som blir mest effektiv. Antidepressiva (Prozac, Zoloft), stämningsstabiliserare (Depakote, Tegretol), alfablockerare (klonidin, guanfacin), atypiska antipsykotika (Risperdal, Seroquel) samt ångestdämpande läkemedel, så kallade anxiolytika (alprazolam, klonazepam), används alla i någon form för att behandla ångestsymtom.

Läkemedlet kan tas dagligen eller vid behov, beroende på vad läkaren rekommenderar. Vilket preparat som förskrivs avgörs av diagnosen och av vilka symtom som föreligger hos den enskilda patienten.