Agorafobi är en ångeststörning som kännetecknas av en intensiv rädsla eller skräck för att befinna sig på platser där det skulle vara svårt eller pinsamt att ta sig därifrån. Typiska exempel är flygplan och bussar. Personer med agorafobi kan bli rädda för att överhuvudtaget lämna sitt hem, och tillståndet yttrar sig ofta i kraftiga fysiska symtom av rädsla och ångest.
En fobi är en uttalad rädsla för ett föremål eller en viss typ av situation som är oproportionerlig i förhållande till den faktiska fara som finns. Personer med fobier är medvetna om att deras rädsla är olämplig eller överdriven, men gör ändå allt för att undvika det fruktade föremålet eller situationen. Det är vanligt att känna obehag inför vissa situationer eller föremål, men hos en person med fobi är rädslan störande – den påverkar vardagslivet på ett märkbart sätt.
En social fobi är en intensiv, orealistisk rädsla för sociala situationer som innebär granskning, exponering eller okända människor. Personer med social fobi undviker situationer där de riskerar att bli kritiserade eller bedömda, och kan uppleva intensiv ångest och agera olämpligt. Tillståndet kallas ofta social ångeststörning.
Agorafobi betraktas som en specifik fobi om lidandet begränsas till tre eller färre specifika situationer – alltså när rädslan bara uppstår vid besök på ett fåtal olika platser.
Agorafobi kännetecknas av en benägenhet att undvika att gå ut, långa perioder av hemmavistelse samt en överdriven rädsla för att vara ensam eller att inte ha kontroll på offentliga platser. Det uppstår ett växande behov av att förlita sig på andra för ärenden som kräver att man lämnar hemmet.
Andra symtom inkluderar svår ångest eller panikattacker på offentliga platser, som visar sig genom darrningar, hyperventilation, agitation, hjärtklappning, yrsel och svettning. Illamående, en känsla av hjälplöshet eller att kroppen eller världen känns "overklig" kan också förekomma. I de flesta fall föregås agorafobin av panikattacker.
Psykologer och psykiatriker ställer diagnosen agorafobi utifrån specificerade kriterier i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV-TR), som ges ut av American Psychiatric Association. Samtliga kriterier måste vara uppfyllda för att en psykiatrisk diagnos ska kunna fastställas.
Agorafobi diagnostiseras utan paniksyndrom om det finns uttalad ångest inför att befinna sig på offentliga platser eller i situationer där det skulle vara pinsamt om en panikattack inträffade. För denna diagnos får det inte finnas någon tidigare historik av panikattacker eller paniksyndrom. Specifika situationer undviks eller uthärds med intensiv ångest och oro över risken för en kommande panikattack.
Diagnosen får inte bättre kunna förklaras av någon annan psykiatrisk störning, till exempel social fobi eller en specifik fobi som är begränsad till en enda typ av situation, som att resa med tåg. Vid social fobi handlar rädslan om själva de sociala situationerna, med skamkänslor kopplade till risken att bli bedömd eller att umgås med okända.
Agorafobi med paniksyndrom kan diagnosticeras om panikattackerna återkommer och kommer plötsligt, helt oväntat. Minst en av attackerna måste följas av minst en månads oro över att drabbas igen, oro över konsekvenserna av attackerna (att dö, tappa kontrollen med flera) eller en förändring i det dagliga livet till följd av attackerna – särskilt sådana som påverkar arbete eller relationer.
Panikattackerna får inte bero på bruk av substanser, medicinering eller en medicinsk diagnos, och de får inte heller bättre förklaras av en annan psykiatrisk störning, såsom social fobi.
Enligt National Institute of Mental Health diagnostiseras agorafobi tillsammans med paniksyndrom i ungefär en tredjedel av alla fall. Paniksyndrom kännetecknas av återkommande panikattacker, även kallade "ångestattacker". En panikattack är ett plötsligt anfall av extremt obehag, rädsla och katastrofkänslor, som åtföljs av fysiska symtom som bultande hjärta, ansträngd andning, bröstsmärta, illamående och en känsla av att halsen stängs eller att man kvävs.
Många som upplever panikattacker har en intensiv rädsla för att tappa kontrollen – de tror ofta att de ska få en hjärtinfarkt eller dö. Den drabbade börjar undvika situationer där det inte går att snabbt ta sig därifrån eller få hjälp om en attack inträffar, liksom situationer där en attack tidigare har inträffat.
Som en följd av detta orsakar trånga offentliga miljöer med många människor – som livsmedelsbutiker, kollektivtrafik och kyrkor – intensiv ångest och undviks så långt det är möjligt. Resandet blir starkt begränsat, och i praktiken försämras den drabbades livskvalitet och njutning av vardagen avsevärt.
Oavsett om agorafobi diagnostiseras med eller utan paniksyndrom upplevs alltså paniksymtom när personen befinner sig på en plats där det skulle vara svårt eller pinsamt att ta sig därifrån.
Den typiska behandlingen för agorafobi, med eller utan paniksyndrom, består av kognitiv beteendeterapi (KBT) i kombination med antidepressiva läkemedel. KBT bygger på exponering för den fruktade situationen. Eftersom det är känt att personer med paniksyndrom tenderar att överreagera på kroppsliga signaler, framkallar terapeuten medvetet ångestliknande kroppssensationer samtidigt som patienten lär sig kontrolltekniker. När detta visar att kroppsliga sensationer både kan skapas och kontrolleras, upplevs de som mindre skrämmande.
En annan exponeringsmetod fokuserar på att hjälpa individen att identifiera de tankar som gör kroppsliga sensationer skrämmande. Terapeuten bistår därefter med att ifrågasätta och ompröva dessa föreställningar.
Bland vanligt förskrivna läkemedel finns Paxil, Prozac, Tofranil samt bensodiazepiner som Xanax. Det är viktigt att komma ihåg att läkemedel endast skyddar så länge de tas – symtomen återkommer oftast när behandlingen avbryts.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online