"Tvångsångestsyndrom" är ingen erkänd diagnos, utan en förkortad benämning på tvångssyndrom (OCD – obsessive-compulsive disorder). OCD drabbar cirka 2,2 miljoner vuxna i USA och ger upphov till beteenden som allvarligt påverkar den dagliga funktionsförmågan. Att utföra repetitiva handlingar, så kallade tvångshandlingar, är ett av sjukdomens främsta symtom.
Termen "tvångsångestsyndrom" kan tyckas utelämna den obsessiva delen, men den speglar ändå sjukdomens karaktär väl. OCD är framför allt en ångestsjukdom. Personer med OCD upplever en ångest som är så stark att de får ihållande och irrationella tankar (tvångstankar), vilket i sin tur leder till ritualer eller repetitiva beteenden (tvångshandlingar). Oavsett hur tvångsbeteendet ser ut är dess funktion alltid densamma: att lindra ångesten. Personer med OCD känner sig tvingade att utföra sina tvångshandlingar – blir de inte gjorda ökar ångesten ytterligare, vilket skapar en spirande ond cirkel av lidande.
Tvångstankar definieras i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) som "återkommande och ihållande tankar, impulser eller föreställningar som är påträngande, olämpliga och orsakar uttalad ångest och lidande". Tvångstankar går långt bortom vanliga bekymmer kring vardagliga problem; de kan ibland vara så extrema som tankar om att skada andra personer. Personer med OCD agerar dock sällan på dessa störande tankar, men de driver på ångesten och lidandet. Några vanliga tvångstankar är rädsla för smuts och bakterier samt ett starkt behov av total ordning och symmetri.
Tvångshandlingar omfattar en rad olika beteenden och styrs av temana i tvångstankarna. En tvångstanke om ordning kan exempelvis leda till samlande (hoarding) eller ett behov av att utföra en uppgift ett visst antal gånger. En tvångstanke om bakterier eller smuts kan ge upphov till ett tvång att tvätta händerna ständigt, ibland till den grad att huden spricker. Ritualer kan även innefatta behovet av att röra vid, räkna eller kontrollera saker ett bestämt antal gånger. Vissa personer med OCD utvecklar tvångshandlingar som leder till håravfall genom hårrivning, medan andra lägger orimligt mycket tid på att säkerställa att föremål ligger i exakt rätt ordning eller position.
Medicinering och terapeutiska metoder kan oftast kontrollera OCD:s symtom effektivt. Förstahandsvalet bland läkemedel är vanligtvis antidepressiva, eftersom den verkningsmekanism som hjälper mot depression – att öka nivån av signalsubstansen serotonin i hjärnan – också hjälper till att lindra OCD-symtom.
Kognitiv beteendeterapi (KBT) har ofta god effekt vid OCD. Denna riktade terapi går ut på att hjälpa patienten identifiera dysfunktionella tankar och rutiner samt lära sig alternativa beteenden och strategier som ersätter tvångstankarna och tvångshandlingarna. Personer med OCD svarar också ofta bra på exponeringsterapi, där de gradvis och systematiskt utsätts för det föremål eller den situation som väcker deras tvångstankar. Steg för steg blir patienterna känslighetsminskade och lär sig hantera ångesten när de konfronteras med dess orsak.
Forskare bedriver många kliniska studier för att undersöka genetikens roll vid OCD samt effektiviteten hos alternativa behandlingsformer och läkemedel. En särskilt intressant alternativ behandling är djup hjärnstimulering (DBS), där tunna elektroder opereras in i hjärnan för att leda elektriska impulser till specifika områden. Den amerikanska forskningsmyndigheten National Institute of Mental Health sponsrade en flerårig studie för att avgöra om djup hjärnstimulering kan minska symtomen hos patienter vars OCD inte svarat på andra behandlingar. Studien genomfördes vid fem ledande forskningssjukhus. Idag är DBS godkänt av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA som behandling för svårbehandlad OCD, och forskningen fortsätter att kartlägga vilka patientgrupper som har störst nytta av metoden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online