En liten pojke vaknar, hoppar ur sängen, springer fram för att röra vid garderobsdörren och springer sedan tillbaka till sängen – bara för att börja om igen. När han upprepat rutinen sju gånger gråter han, eftersom han inte kan förklara varför han gör så här. En kvinna är mycket rädd för bakterier, men hon tvättar inte händerna med vanlig tvål – hon använder klorin. Trots att hennes händer är råa och irriterade efter upprepad kontakt med kemikalien börjar hon tvätta dem igen så snart hon torkat dem.
För personer som lider av tvångssyndrom (OCD) – och för deras anhöriga och vänner – är dessa scenarier en välkänd och plågsam del av vardagen.
Tvångssyndrom är en medicinsk störning som påverkar hjärnans förmåga att bearbeta information. Störningen består av två huvuddelar: tvångstankar (obsessioner) och tvångshandlingar (kompulsioner).
Tvångstankar är okontrollerbara och irrationella tankar som återkommer ofta och tränger sig in i den drabbades vardag, vilket skapar ångest och starka rädslor. Tvångshandlingarna är de beteenden som den drabbade utför för att lindra dessa känslor. Handlingarna har dock inte alltid något logiskt samband med tankarna – ett barn som är rädd för att bli övergivet kan till exempel känna behov av att ordna sina gosedjur på ett alldeles bestämt sätt.
Att utföra tvångshandlingarna lindrar dessutom inte de inre besvären, vilket gör att den drabbade upprepar beteendet om och om igen. Depression är vanligt förekommande hos personer med OCD, ofta som en följd av stressen i att leva med extrema och oförklarliga rädslor och tvång.
Enligt Obsessive Compulsive Foundation lider ungefär 1 av 50 vuxna av tvångssyndrom, och dubbelt så många har haft tillståndet någon gång under sin livstid. OCD kan debutera i vilken livsfas som helst, men en tredjedel till hälften av alla vuxna med diagnosen uppger att de hade symtom redan under barndomen.
Tvångssyndrom kan göra livet till ett lidande för både den drabbade och omgivningen. Att lyssna på sina rädslor och utföra tvångshandlingarna kan ta stor del av dagen i anspråk, vilket ställer till det i den dagliga rutinen.
Tvången kan även påverka hälsan, exempelvis hos den som är fixerad vid bakterier, äter endast vissa livsmedel eller kan sova enbart under strikta förhållanden. OCD påverkar också relationer negativt – inte bara tvingas familjemedlemmar hantera sjukdomen, utan personen med OCD kan bli rasande när andra inte går med på tvånget. Barn med tvångssyndrom blir ofta retade av andra barn som inte förstår deras beteende.
Att ha extremt rigida vanor – som att sortera allt i skafferiet alfabetiskt eller hänga kläderna i garderober efter storlek och färg – är inte alltid ett tecken på tvångssyndrom. Den avgörande skillnaden ligger i personens inställning till sina vanor. En person med OCD utför de ritualiserade handlingarna som ett svar på en tvångstanke och en djup ångest, inte av ren ordningsamhet eller nöje.
Enligt Obsessive Compulsive Foundation finns ingen bevisad enskild orsak till tvångssyndrom. OCD kan gå i familjer, men generna är inte helt skyldiga. Miljön kan också utlösa störningen – ett barn som växer upp med en förälder som har OCD kan själv ta efter vissa tvångsbeteenden, exempelvis överdrivna hygienrutiner.
Det finns inga medicinska tester som kan fastställa OCD; diagnosen ställs genom en noggrann bedömning av personens symtom. I genomsnitt söker en person med OCD hjälp hos tre till fyra läkare under nio års tid innan rätt diagnos ställs.
Behandlingen av tvångssyndrom kombinerar oftast läkemedel och terapi. OCD-medication hindrar signalsubstansen serotonin från att återtas i hjärnan, vilket hjälper till att upprätthålla en normal kemisk balans. Kognitiv beteendeterapi (KBT) innebär att den drabbade gradvis exponeras för sina rädslor samtidigt som hen lär sig att inte reagera med sina vanliga tvångshandlingar.
Familjer som lever med en person som har tvångssyndrom uppmuntras att lära sig mer om sjukdomen och att söka stöd via samtalsterapi eller rådgivning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online