Stress–sårbarhetsmodellen: Så påverkar stress vår hälsa

Vad är stress–sårbarhetsmodellen?

Stress–sårbarhetsmodellen (även kallad diates–stressmodellen) är en väletablerad teori inom psykologi och medicin. Den beskriver hur psykologisk stress kan öka risken för att en person utvecklar en fysisk eller psykisk sjukdom – men bara om personen redan har en underliggande sårbarhet, en så kallad diates, för just den sjukdomen.

Sårbarheten kan ha flera olika ursprung:

• Genetisk – ärftliga anlag som ökar känsligheten för vissa sjukdomar
• Biologisk – exempelvis obalanser i hjärnans signalsubstanser eller hormonsystem
• Miljömässig – tidiga livserfarenheter, trauma eller långvarig exponering för svåra förhållanden

Enligt modellen är det alltså samverkan mellan sårbarhet och stress som avgör om sjukdom bryter ut. Varken den ena eller den andra faktorn räcker vanligtvis ensam.

Hur modellen förklarar sambandet mellan stress och sjukdom

Stress–sårbarhetsmodellen har använts för att förklara kopplingen mellan stress och en rad olika tillstånd, bland annat depression, ångestsyndrom, hjärt-kärlsjukdom och cancer. Ett ofta citerat exempel gäller depression: forskning visar att personer med genetisk predisposition för depression löper betydligt större risk att insjukna när de utsätts för stressande livshändelser, som arbetslöshet, skilsmässa eller förlust av en nära anhörig.

Samma princip gäller inom många andra områden. En person med anlag för hjärtsjukdom kan exempelvis få förhöjd risk vid långvarig jobbstress, medan någon utan denna sårbarhet tål samma belastning utan att bli sjuk.

Modellens betydelse för forskning och behandling

Stress–sårbarhetsmodellen är en komplex teori som fortfarande utvecklas och förfinas genom ny forskning. Trots detta har den visat sig vara ett värdefullt ramverk för att förstå hur stress och sjukdom hänger samman.

Modellen har också haft praktisk betydelse för vård och behandling. Insikten om att både sårbarhet och stress spelar roll har bidragit till framväxten av effektiva behandlingsmetoder, exempelvis kognitiv beteendeterapi (KBT) samt olika former av stresshantering, avslappningsövningar och livsstilsförändringar. Målet är att minska stressbelastningen och stärka individens motståndskraft – även hos personer som bär på en medfödd eller förvärvad sårbarhet.