Icke-epileptiska anfall – när stress och trauma utlöser kroppens reaktioner

Icke-epileptiska anfall uppstår ofta som en följd av trauma och är kroppens sätt att hantera outhärdlig psykisk belastning. De kallas icke-epileptiska eftersom de inte orsakas av elektriska störningar i hjärnan, även om de kan likna epileptiska anfall på många sätt.

Tidigare användes termen "pseudoseizurer" (falska anfall), men den har övergetts eftersom den antyder att anfallen inte är verkliga. Det är viktigt att förstå att icke-epileptiska anfall inte är simulerade – personen som drabbas vet oftast inte själv att det inte rör sig om epilepsi.

Typer och orsaker

Det finns två huvudtyper av icke-epileptiska anfall: fysiologiska och psykogena.

Fysiologiska icke-epileptiska anfall kan orsakas av ett kraftigt blodsocker- eller blodtrycksfall, minskat syre- eller blodflöde till hjärnan eller förändringar i hjärtrytmen.

Psykogena icke-epileptiska anfall beror på fysiskt eller emotionellt trauma – exempelvis fysisk eller sexuell misshandel, förlusten av en närstående, skilsmässa eller andra mycket stressande händelser i livet.

Diagnos

Eftersom icke-epileptiska anfall liknar epileptiska anfall fysiskt kan de vara svåra att diagnostisera. Enligt Epilepsy Foundation uppger så många som 20 procent av patienterna som undersöks på vuxenepilepsicentra att de har icke-epileptiska anfall.

När läkare är osäkra på diagnosen tenderar de att gå på säkerhets sidan och ordinera antiepileptiska läkemedel (AED). Dessa lindrar dock inte icke-epileptiska anfall och kan dessutom ge biverkningar.

Det är också möjligt att ha båda typerna av anfall. En person med icke-epileptiska anfall kan alltså även drabbas av epileptiska anfall, vilket ytterligare komplicerar både diagnos och behandling. Ofta används EEG-videoövervakning under en längre tid för att kunna registrera ett anfall när det inträffar.

Behandling

När en diagnos av icke-epileptiska anfall har ställts rekommenderar läkarna vanligtvis samtalsterapi eller rådgivning för att identifiera den stress eller det trauma som ligger bakom anfallen. Rådgivningen utgör grunden för en lyckad behandling.

Om du misstänker att du har haft något slags anfall bör du söka vård, så att en medicinsk expert kan fastställa typ och orsak samt rekommendera en behandlingsplan som passar dig.

Kännetecken vid anfall

I de flesta fall inträffar anfall slumpmässigt och går inte att förutsäga. En person som drabbas kan visa ryckiga rörelser, darrningar, inte reagera på synintryck eller ljud, eller verka ha en tom, frånvarande blick. Anfall varar oftast bara några minuter och upphör av sig själva. Tänk på att förvirring ofta uppstår efter ett anfall.

Så hjälper du någon som får ett anfall

American Brain Tumor Association ger följande råd om du befinner dig nära någon som får ett anfall:

• Ta bort mat eller föremål som personen kan ha i munnen.
• Hjälp personen ner på marken så att hen inte faller och skadar sig.
• Håll inte fast personens armar eller ben – låt rörelserna ske utan tvång.

Kontakta akut sjukvård om personen har andningssvårigheter, skadar sig, om anfallet varar i fem minuter eller längre, om ett nytt anfall följer direkt efter det första, om personen är gravid eller har diabetes, eller om personen mår dåligt efter anfallet.