Att köpa en sjukförsäkring kan kännas förvirrande, särskilt om man inte är bekant med försäkringarnas villkor och förmåner. Med så många olika försäkringsbolag – och ännu fler olika typer av försäkringar inom varje bolag – kan valet upplevas som stressigt och överväldigande. Genom att skaffa dig en grundläggande förståelse för de viktigaste komponenterna i de vanligaste typerna av sjukförsäkringar som säljs i USA blir både sökandet efter rätt skydd och utvärderingen av tillgängliga produkter snabbare och betydligt mindre skrämmande.
Den stora majoriteten av sjukförsäkringarna i USA idag är av typen managed care. Dessa produkter bygger på ett nätverk bestående av fördefinierade grupper av läkare och vårdinrättningar genom vilka den medicinska behandlingen ges. Läkare ansluter sig till försäkringsbolagen och blir en del av dessa nätverk, och priserna för deras tjänster förhandlas och avtalas i förväg.
Konsumenter som är försäkrade genom managed care-planer, som HMO och PPO, får behandling från vårdgivare inom nätverket till lägre kostnad än samma tjänster hos icke anslutna vårdgivare. Vissa försäkringar, exempelvis HMO, begränsar ersättningen till endast anslutna läkare, vilket i praktiken hindrar konsumenter från att söka vård utanför nätverket. Andra försäkringstyper, som PPO, betalar fortfarande ersättning även för icke anslutna läkare, men till en betydligt lägre nivå än för tjänster inom nätverket.
Många försäkringar innehåller självrisker, som fungerar genom att sänka den månatliga kostnaden samtidigt som de egna utgifterna ökar om behandling faktiskt behövs. Självriskerna måste betalas i sin helhet innan försäkringsbolaget börjar täcka någon del av behandlingskostnaderna. Vanliga självrisker ligger mellan 1 000 och 5 000 dollar och fortsätter att stiga i takt med den pågående debatten om sjukvårdens överkomlighet i landet.
En egenavgift är en nominell avgift som försäkrade medlemmar betalar vid varje läkarbesök. Resten av besökets kostnad blir försäkringsbolagets ansvar. Vanliga egenavgifter ligger mellan 10 och 50 dollar, men ökar stadigt. Idag är det inte ovanligt att egenavgifter för läkarbesök ligger på hela 150 dollar.
Förekomsten av kostnadsdelning som en komponent i sjukförsäkringsplaner fortsätter att öka för varje år. Kostnadsdelning är en metod för att ytterligare sänka den månatliga premien för en sjukförsäkring genom att höja de egna utgifterna för de försäkrade medlemmarna. När medlemmens självrisk är uppfylld, om en sådan finns, delas de återstående behandlingskostnaderna mellan patienten och försäkringsbolaget.
Kostnaderna fördelas i procent, inte i exakta belopp. Procentfördelningen vid kostnadsdelning varierar från 50/50 till 90/10, där medlemmen alltid ansvarar för det mindre talet.
Med tanke på de potentiellt enorma kostnaderna för större medicinska ingrepp skulle ett enda ingrepp kunna lämna den genomsnittlige amerikanen med sjukhusräkningar långt bortom hans eller hennes betalningsförmåga. Konceptet med kostnadsdelning, som bygger på procentuell delning, kan exempelvis resultera i att försäkrade patienter lämnar sjukhuset med tiotusentals dollar i behandlingskostnader.
För att förhindra ekonomisk katastrof för försäkrade konsumenter innehåller därför sjukförsäkringar en maximal egenutgift, även kallad MOOP (Maximum Out-of-Pocket), som anger det absolut högsta belopp medlemmarna kan krävas betala för sin medicinska behandling under ett givet försäkringsår. MOOP-nivåerna ligger vanligtvis mellan 2 500 och 10 000 dollar, men kan ofta vara så höga som 15 000 dollar. Om medlemmens egna utgifter under försäkringsåret når eller överstiger MOOP-nivån blir alla efterföljande medicinska räkningar helt och hållet försäkringsbolagets ansvar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online