Ännu 2010 visade debatten om hälso- och sjukvården inga tecken på att mattas av. I stora drag finns två läger i diskussionen: den marknadsliberala åsikten som menar att statliga regleringar driver upp priserna på vården, och den socialiserade synen som hävdar att endast staten har förmåga att garantera alla medborgare en prisvärd vård.
Med socialiserad sjukvård avses ett system där staten erbjuder vårdförsäkringar till priser under marknadsnivå. Grundidén är att staten ska ta över administrationen av sjukvården och erbjuda försäkringar till mycket låg kostnad, eller helt enkelt betala premierna direkt. Detta gör vården överkomlig för alla medborgare och befriar den privata sektorn från dess roll i vårdsystemet.
Det grundläggande argumentet bakom denna modell är att sjukvård helt enkelt är för dyr och att premierna för sjukförsäkringar stiger i ett alarmerande tempo.
Den marknadsliberala lösningen på sjukvårdskrisen är att ta bort staten från regleringen av försäkringsbolag, läkare och sjukhus. Marknaden kommer enligt detta resonemang att tvinga försäkringsbolagen att erbjuda planer som de flesta har råd med – annars köper få dem. Att staten kontrollerar priserna på vården är, ur detta perspektiv, att eliminera själva tillgången.
Många läkare tog år 2010 inte emot Medicare-patienter, eftersom staten tvingade fram mycket låga ersättningar. Som exempel rapporterade professorn Walter Williams, ordförande för ekonomiska institutionen vid George Mason University, att den genomsnittliga väntetiden för operation i Storbritannien var ungefär ett år. Orsaken är, enligt honom, att när priserna hålls konstgjort låga uppstår bristsituationer, eftersom incitamentet att producera försvinner.
Williams hävdar att det är statens reglering av läkare, läkemedelsföretag och sjukhus som har drivit upp priserna på vården. Hans grundläggande invändning mot socialiserad medicin är att om marknaden får fria tyglar att fördela vårdalternativ kommer människor att använda vården mer ansvarsfullt, och dessutom kommer många olika vårdpaket att finnas tillgängliga till överkomliga priser.
Med andra ord: om den fria marknaden fick styra vården – vilket den inte gör idag, enligt Williams – skulle bolagen som erbjuder prisvärda planer vara de lönsamma. Vinstmotivet skulle alltså tvinga försäkringsbolagen att erbjuda billiga och heltäckande planer. Så lyder det marknadsliberala argumentet.
Argumentationen för socialiserad vård kretsar kring det enorma antalet oförsäkrade, som Harvard School of Public Healths skribent Katherine Schwartz menar har fördubblats under de senaste 25 åren. Ett strikt centraliserat system kan minska byråkratin, samtidigt som företagen slippa ansvaret – de behöver inte längre betala direkt för våra försäkringar.
Schwartz oroar sig för att företag allt oftare anställer konsulter och timanställda just för att slippa betala sjukvårdsförmåner. Endast staten bör därför få utfärda sjukförsäkringar, är hennes slutsats.
Debatten handlar i grunden om en avvägning mellan effektivitet och rättvisa. Förespråkarna för privat vård betonar konkurrensens kraft och varnar för statliga brister och långa väntetider, medan förespråkarna för socialiserad vård pekar på universell tillgänglighet och skydd mot exkludering. Hur frågan avgörs får direkta konsekvenser för miljontals människors tillgång till vård.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online