Nackdelarna med kostnadsfri sjukvård

Kostnadsfri sjukvård är vård som finansieras av staten och erbjuds medborgarna utan att användarna debiteras för enskilda tjänster. Systemet, som ibland kallas universell sjukvård, finns i ett antal länder världen över – exempelvis på Kuba och i Venezuela. Modellen har sina fördelar, men den medför också flera betydande nackdelar som är värda att uppmärksamma.

Höga kostnader

Kostnadsfri sjukvård är i själva verket aldrig gratis – den framstår endast som gratis på kort sikt. Även om patienterna inte betalar vid behandlingstillfället finansieras tjänsterna genom högre skatter. Även om ett land har rikliga naturresurser att ta av, som Venezuela, vilket gör det möjligt för regeringen att bekosta vårdsystemet utan skattehöjningar, innebär det ändå att pengar styrs om från andra ändamål eller från att distribueras till landets invånare.

Moralisk risk

När en människa skyddas från konsekvenserna av sina val ökar risken för riskfyllda beteenden. Detta fenomen kallas "moralisk risk" (moral hazard). När det gäller sjukvård kan en person som vet att hen inte behöver betala för sin egen behandling bli mer benägen att utföra handlingar som med större sannolikhet leder till skada. Detta resulterar i lägre produktivitet samt ökad belastning på landets sjukvårdsresurser.

Onödiga behandlingar

När människor tvingas betala för sin vård, även om det bara handlar om små belopp, blir de oftast mer eftertänksamma när det gäller vilka behandlingar de tar emot. Inför möjligheten att behöva betala kan patienten välja att tacka nej till behandlingar som är onödiga eller har liten chans att fungera. Betalar patienten dock inte direkt för vården försvinner denna hänsyn. Under ett "kostnadsfritt" sjukvårdssystem kan patienten känna sig mer motiverad att ta emot så många behandlingar som möjligt, oavsett hur relativt verkningslösa de är, eftersom hen inte själv står för notan.

Rationerad vård

För att hindra landets sjukvårdskostnader från att eskalera okontrollerat tvingas många länder att ransonera vården. Det innebär att regeringen istället för att erbjuda obegränsade tjänster endast tillhandahåller vissa medicinska insatser. Denna ransonering kan leda till längre väntetider och färre behandlingar. I avsaknad av ett blomstrande privat sjukvårdssystem kan patienter som behöver vård dessutom ha få alternativ att vända sig till.