Point of Service (POS) är en vårdförsäkring inom den hanterade vården som täcker miljontals människor varje år. Planen är en av tre former av hanterad vård – tillsammans med Health Maintenance Organization (HMO) och Preferred Provider Organization (PPO) – och kombinerar egenskaper från både HMO- och PPO-planer, vilket ger medlemmarna fler medicinska val. Samtidigt kan vissa POS-planer begränsa medlemmarnas kontroll över medicinska beslut.
Alla medlemmar i de tre typerna av hanterade vårdplaner får en lista över samarbetsläkare inom sitt geografiska område som de kan vända sig till för medicinsk hjälp. När POS-medlemmar använder läkarna i sitt så kallade leverantörsnätverk håller de nere kostnaderna både för sig själva och för försäkringsbolaget. Läkare inom nätverket erbjuder sina tjänster till priser som förhandlats fram med försäkringsbolaget, i utbyte mot en stabil ström av patienter. Som incitament att stanna kvar i nätverket erbjuder försäkringsbolagen dessutom högre ersättningar, vilket sänker medlemmarnas egna kostnader.
Vissa POS-planer kräver att medlemmen väljer en primärvårdsansvarig läkare (PCP) inom nätverket. Enligt American Health Association är det denna läkare som hanterar medlemmens medicinska beslut. En PCP fungerar som en slags portvakt som underlättar patientens vård genom att remittera till specialistläkare och andra läkare. Läkaren har också befogenhet att neka vårdtjänster som bedöms onödiga. Med en remittering betalar POS-medlemmar vanligtvis liten eller ingen självrisk samt låga egenavgifter. Detta är en fördel för dem som vill få maximal ersättning när de besöker läkare eller specialister utanför nätverket.
En annan fördel med POS-planen är att medlemmarna själva bestämmer om de vill använda nätverket för att spara pengar eller söka vård utanför nätverket och ändå få ersättning. Denna funktion ger medlemmarna större kontroll över sina hälsobeslut. Medlemmar med en primärvårdsansvarig läkare kan dessutom söka vård utanför nätverket utan remittering och ändå behålla sitt försäkringsskydd. Nackdelen är att ersättningen blir sämre vid vård utanför nätverket, eftersom försäkringsbolaget inte har förhandlat priser med dessa läkare – vilket resulterar i högre egna kostnader.
Trots att POS-planer blir ett allt vanligare val är det relativt få personer i USA som omfattas av dem. År 2010 hade endast åtta miljoner människor en POS-plan, enligt Kaiser Family Foundation. Som jämförelse täckte HMO- respektive PPO-planerna 66 miljoner och 53 miljoner människor under samma år.
POS-medlemmar som väljer att söka vård utanför nätverket betalar mer ur egen ficka i form av högre självrisk och delansvar. Enligt AgencyInfo kan medlemmar som tar emot vård utanför nätverket behöva stå för upp till 40 procent av sin vårdräkning. Försäkringsbolagen begränsar dock vanligtvis de egna kostnaderna för enskilda personer och familjer inom POS-planer. Taket ligger på cirka 2 400 dollar per år för individer och ungefär 4 000 dollar per år för familjer.
POS-försäkringen passar bäst för dem som vill ha flexibilitet att välja vårdgivare men samtidigt dra nytta av lägre kostnader inom ett etablerat nätverk. Den som värdesätter friheten att själv styra sina vårdval – och är beredd på eventuellt högre kostnader vid vård utanför nätverket – kan ha stor nytta av denna typ av plan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online