EPO står för exclusive provider organization (exklusiv leverantörsorganisation), medan HMO står för health maintenance organization (hälso- och sjukvårdsorganisation). Även om dessa två typer av sjukvårdsplaner liknar varandra finns det viktiga skillnader, bland annat när det gäller egna kostnader samt flexibiliteten för den försäkrade vid val av vårdgivare inom planens nätverk.
Både en EPO och en HMO är utformade så att planens medlemmar måste använda de vårdgivare som ingår i planens nätverk för att kunna ta del av planens förmåner. En grundläggande skillnad mellan de två är dock hur kostnaderna hanteras: vid en HMO betalas kostnaderna för ett anspråk av försäkringsbolaget, medan kostnaderna vid en EPO betalas av arbetsgivaren.
En EPO är generellt sett dyrare för den enskilda medlemmen. Om en läkare exempelvis beställer ytterligare laboratorieundersökningar eller fler läkarbesök betalar medlemmen dessa kostnader ur egen ficka tills dess att självrisken har uppnåtts. I en HMO har medlemmarna i stället en fast egenavgift för läkarbesök och tjänster, och försäkringsbolaget ansvarar för alla återstående kostnader utöver denna avgift.
Vid en HMO måste medlemmen först få en remiss från sin primärvårdsläkare innan hen får besöka en specialist, för att planen ska täcka besöket. Vid en EPO har medlemmen däremot direkt tillgång till specialister inom nätverket utan att behöva någon remiss, vilket ger större flexibilitet men ofta till högre kostnad.
Sammanfattningsvis passar en HMO bäst för den som vill ha förutsägbara kostnader och inte har något emot remisssystemet, medan en EPO kan vara ett bättre alternativ för den som värdesätter friheten att självmant välja specialist inom nätverket – förutsatt att man är beredd på potentiellt högre egna kostnader.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online