Hälsopensioner och sjukvårdsförmåner introducerades först i USA på 1940-talet, och sedan dess har försäkringsbolag erbjudit en mängd olika täckningsplaner. Gruppförsäkring, som vanligtvis erbjuds via en arbetsgivare eller ett familjeprogram, är ofta den mest prisvärda formen av försäkring. Arbetsgivare betalar en del av eller hela premien för sina anställda. Det finns flera typer av grupphälsoförsäkringar att välja mellan, och varje plan har sina egna fördelar och nackdelar.
Ersättningsförsäkring, även kallad fee-for-service, är avsedd för personer som bor utanför försäkringsbolagens större täckningsnätverk, vanligtvis på landsbygden. Försäkringsbolag anger ofta specifika läkare och sjukhus som omfattas av det så kallade leverantörsnätverket. Personer som väljer denna typ av försäkring kan upptäcka att nätverken inte är tillgängliga för dem. Dessa planer är numera sällsynta, men de finns fortfarande kvar.
Fördelen med en ersättningsförsäkring är friheten: den försäkrade kan besöka vilken läkare han eller hon vill. Försäkringsbolaget betalar ett fast belopp baserat på den överenskomna självriskdelen. Den försäkrade måste dock själv hålla reda på alla medicinska utgifter och skicka in kvitton till försäkringsbolaget för återbetalning.
När man ansluter sig till en hälsounderhållsorganisation, en så kallad HMO, betalar individen eller gruppen en fast månadskostnad som kallas premie. Patienten väljer därefter en läkare från nätverket som sin primärvårdsläkare. Denna läkare ansvarar för patientens allmänna vård samt för att utfärda remisser vid specialiserade vårdbehov.
HMO-planer täcker de flesta medicinska kostnader inom täckningsområdet, efter att patienten betalat en låg avgift per besök som kallas egenavgift. Nackdelen är att HMO endast täcker tjänster inom sitt eget leverantörsnätverk, vilket innebär att vård hos icke-godkända läkare eller sjukhus inte ersätts alls.
PPO-planer liknar HMO genom att individen betalar en premie för sin täckning och att vårdgivaren arbetar inom ett hanterat nätverk. Skillnaden är att patienten inte behöver välja en enskild primärvårdsläkare – hen kan istället boka tid direkt hos valfri läkare inom nätverket.
Om patienten önskar besöka en läkare utanför nätverket måste hen dock troligen betala en högre egenavgift för tjänsterna. Sammantaget erbjuder PPO-planer betydligt större frihet när det gäller valet av behandling och vårdgivare.
Punktjänsteplaner, eller Point of Service-planer, är en kombination av HMO och PPO. De förenar friheten hos en PPO med den lägre kostnaden hos en HMO. Grundprincipen är att en lägre kostnad innebär begränsad täckning, medan en högre kostnad ger fler och bredare täckningsalternativ.
I en POS-plan kan patienter antingen be sin primärvårdsläkare om en remiss till specialist, eller hänvisa sig själva mot en något högre egenavgift. Detta ger en flexibel mellanväg för dem som vill ha både struktur och valfrihet.
Högsjälvriskförsäkringar har blivit alltmer populära bland arbetsgivare, eftersom företaget betalar betydligt mindre än vad som gäller för mer omfattande försäkringsplaner, enligt Washington Post. Dessa planer kräver en låg månadspremie men en hög självrisk, och de passar bäst för personer som sällan behöver besöka läkaren.
De flesta högsjälvriskplaner inkluderar ett hälsosparande konto, ett så kallat Health Savings Account (HSA), där den försäkrade kan spara pengar skattefritt för medicinska akuta situationer eller andra hälsorelaterade utgifter. En stor fördel är att pengarna på kontot förblir tillgängliga även om den anställde slutar arbeta på den arbetsplats där planen ursprungligen tecknades.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online