Massachusetts lagstiftande församling gjorde nationell historia 2006 när den antog sin banbrytande lag om obligatorisk sjukförsäkring. Lagen var den första av sitt slag i USA och placerade delstaten i centrum för den nationella sjukvårdsdebatten. Förespråkarna menade att reformen innebar enorma framsteg när det gällde att minska antalet personer utan sjukförsäkring i delstaten. Kritikerna ifrågasatte däremot den statistik som användes för dessa påståenden och menade att ett statligt tvång skapade vad Cato Institute kallade "perversa" incitament för företag och privatpersoner att delta i programmet – något som tog bort den fria marknadskonkurrensen och skapade en situation där priserna konstgjort kunde drivas uppåt. Oavsett vilken bedömning man gör av programmets framgång har dess genomförande förändrat den nationella synen på sjukvårdsreform.
Sjukvårdsreformen i Massachusetts innehöll flera olika komponenter, samtliga inriktade på att öka antalet försäkrade invånare i delstaten. Lagen utökade Medicaid, erbjöd statliga subventioner och syftade till att omforma marknaden för sjukförsäkringar. Bland de mest kontroversiella åtgärderna fanns dock kravet på att alla invånare över 18 år, med en inkomst som bedömdes räcka till att betala för sjukförsäkring, måste skaffa ett försäkringsskydd.
Invånare som inte kan visa att de har en försäkring som uppfyller delstatens krav måste betala en månadsavgift motsvarande 50 procent av den billigaste tillgängliga premien som lever upp till delstatens standarder. Via webbplatsen https://www.mahealthconnector.org, som drivs av den oberoende myndighet som skapats för att hjälpa invånare att anpassa sig till den nya lagen, finns en digital kalkylator. Den hjälper invånare att avgöra om de kvalificerar för undantag – i så fall behöver de ansöka om befrielse. Reglerna innebär också att arbetsgivare med fler än 50 anställda måste erbjuda försäkring eller betala vad delstaten kallar en "fair share"-avgift på 295 dollar per anställd och år.
Delstatens officiella statistik visar att lagen dramatiskt minskade antalet oförsäkrade, från 11 procent 2005 till mindre än 3 procent 2009. En studie från 2010, publicerad i Milbank Quarterly, rapporterade att lagstiftningen ledde till 409 000 nyinskrivna försäkrade invånare – framför allt personer som redan före reformen var berättigade till Medicaid men valde att registrera sig först efteråt, samt arbetstagare som tidigare inte tackat ja till sina arbetsgivares försäkringserbjudanden. Studien, författad av Brandeis-professorerna Michael Doonan och Katherine Tull, fann också att tvånget utökade försäkringsalternativen för många anställda, eftersom anställda vars företag inte erbjuder sjukförsäkring kan göra skatteavdrag för sina premier via lönen. Det allmänna stödet för tvånget har dock varit blandat. En rapport beställd av Blue Cross Blue Shield Foundation året efter lagens ikraftträdande visade att endast 52 procent av invånarna stödde själva tvånget, även om 64 procent godkände lagen i sin helhet.
Kritikerna bestrider inte att antalet försäkrade i delstaten har ökat, men de ifrågasätter om siffrorna har blåsts upp. Forskare vid det konservativa Cato Institute menade exempelvis att den verkliga siffran troligen ligger närmare 5 procent. Kritikernas största invändning mot reformen är dock att den enligt dem utökar statens roll i en process som borde lämnas åt privata aktörer. Att tvinga invånare att köpa försäkring, hävdar de, eliminerar den fria marknadskonkurrensen och konstgjort driver upp priserna. En rapport från Cato Institute påstod att tvånget hade höjt kostnaderna för sjukförsäkringar i delstaten från 133 miljoner dollar 2007 till uppskattningsvis 800 miljoner dollar i slutet av 2009.
Massachusetts dåvarande guvernör och senare republikanska presidentkandidat Mitt Romney hävdade bestämt att delstatsreformen, som han själv införde, inte hade något gemensamt med den nationella plan som president Obama lanserade tre år senare. Modellen från Massachusetts anses dock allmänt ha varit en inspirationskälla för den nationella reformen, och de två förslagen uppvisar flera likheter. Mest anmärkningsvärt i sammanhanget är att den federala planen inför avgifter för individer som inte skaffar försäkring. The Boston Globe rapporterade dock i en artikel från mars 2010 att de federala avgifterna skulle bli väsentligt lägre än de som delstaten tillämpade. De högsta delstatsavgifterna för oförsäkrade uppgick 2010 till 93 dollar för varje månad utan täckning, totalt 1 116 dollar per år. Den federala planen skulle enligt Globe inledas med en avgift på 95 dollar per år 2014. År 2016 skulle avgiften stiga till antingen en fast årsavgift på 695 dollar eller 2,5 procent av en oförsäkrad persons årsinkomst – beroende på vilket belopp som var störst.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online