Enligt National Institutes of Health (NIH) är stamceller celler som har förmåga att dela sig och föröka sig i en anmärkningsvärd takt, och som under de tidiga livsstadierna kan utvecklas till många olika typer av celler. I många vävnader har stamcellerna förmågan att reparera kroppens system så länge värden lever. Stamcellsforskning har blivit en kontroversiell fråga bland religiösa och politiska grupper, men potentialen inom området är oomtvistlig.
Stamcellsforskningen tog sin början på 1800-talet, när man upptäckte att vissa celler kunde bilda andra celler. Under 1900-talet fann forskarna att vissa celler till och med kunde producera blodceller, och därmed föddes törsten efter omfattande stamcellsforskning.
Forskning bedrivs med både djur- och mänskliga stamceller, och enligt NIH kretsade den ursprungligen kring två typer: embryonala stamceller samt icke-embryonala ”somatiska” eller ”vuxna” stamceller. Den tidiga forskningen fokuserade på benmärgstransplantationer, sedan forskare upptäckt att musblod berikat med benmärg kunde bekämpa anemi och leukemi hos mössen.
I slutet av 1950-talet gjordes de första försöken med benmärgstransplantationer på människor i Frankrike, efter en allvarlig strålningsolycka. Storskalig forskning kring benmärgstransplantationer och stamceller inleddes dock inte förrän 1958, när den franske medicinske forskaren Jean Dausset identifierade det första av många humana histokompatibilitetsantigener – proteiner som finns på ytan av de flesta celler i människokroppen. Dessa antigener avgör vad som hör hemma i kroppen och vad som inte gör det. Att lära sig manipulera dem kan därför vara skillnaden mellan att kroppen stöter bort nytransplanterad benmärg eller accepterar den.
Inledningsvis var transplantationer mellan enäggstvillingar med kompatibla antigener det enda framgångsrika alternativet. På 1960-talet hade forskarna samlat tillräckligt kunskap om kompatibilitet för att kunna transplantera mellan syskon som inte var enäggstvillingar, och 1973 lyckades läkare, efter sju olika försök, utföra en benmärgstransplantation mellan två helt obesläktade personer.
Under 1990-talet expanderade stamcellsforskningen snabbt. I takt med att transplantationstekniken för organ utvecklades växte också insikten om att stamceller kan bidra till regenerering av vissa vävnader, exempelvis levervävnad, vilket i framtiden skulle kunna hjälpa till att reparera organ som skadats av sjukdom.
År 1998 isolerade James Thomson, forskare vid University of Wisconsin, tidiga embryonala celler med generativa egenskaper. Samma år extraherade John Gearhart vid Johns Hopkins University celler från fetalt gonadvävnad. Enligt NIH ledde dessa upptäckter till förmågan att odla stamcellslinjer, så kallade humana embryonala stamceller. De ursprungliga cellerna kom från foster som skapats för reproduktionsändamål genom in vitro-fertilisering.
Forskare knutna till NIH upptäckte 2006 att vuxna celler, genom genetisk modifiering, kunde omprogrammeras så att de antog stamcellers egenskaper. Detta eliminerade behovet av fetala stamceller. Dessa nya celler kallas ”inducerade pluripotenta” stamceller, ofta förkortade iPSC.
Framstegen inom stamcellsforskning kan erbjuda nya lösningar för behandling av många sjukdomar genom cellbaserade terapier, men betydligt mer forskning krävs innan dessa metoder kan tas i bruk på bred front.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online