Älggräs (Filipendula ulmaria), internationellt känt som meadowsweet eller "Queen of the Meadow", har använts som medicinalväxt ända sedan antikens Rom. Det framgår av Gaea och Shandor Weiss bok "Growing and Using the Healing Herbs". Växten var välkänd både hos Nordamerikas ursprungsbefolkningar och bland kinesiska örtläkare. Den växer vilt längs floder och bäckar, i skogar och på fuktiga ängar från Kanada till Florida och västerut till Texas, men odlas även av en del örtkännare.
I Sverige kallas växten älggräs eller älgört och trivs bäst på fuktiga marker. Det är från älggräs som salicylsyran ursprungligen härstammar, och växten blev utgångspunkten för framställningen av acetylsalicylsyra – det vi idag känner som aspirin.
Älggräs innehåller salicylater – samma typ av verksamma ämnen som ligger bakom aspirinets smärtstillande effekt. Till skillnad från ren aspirin saknar växten dock många av dess negativa biverkningar, såsom magbesvär och blödningar. Modernt örtmedicin använder därför älggräs mot reumatism, ledvärk och muskelvärk, och örten anses även verksam mot huvudvärk och andra allmänna kroppsvärk.
Växtens antiinflammatoriska egenskaper minskar svullnader i leder och muskler. Mindre svullnad innebär mindre smärta och bättre rörlighet. Tack vare sina urindrivande egenskaper kan älggräs dessutom lindra gikt.
Nordamerikanska läkare lärde sig av landets ursprungsbefolkning att använda älggräs mot förkylning, influensa, tyfus, lunginflammation, difteri och dysenteri. Den berömde indianläkaren Joe Pye reste runt i landet och behandlade tyfusfeber med växten, och till hans ära kallar många örtläkare den fortfarande "Joe Pye weed", enligt Weiss.
Örtkännare använder än idag extrakt och infusioner av växten mot förkylning, influensa och andra virusinfektioner. Dess antiseptiska egenskaper bekämpar virus och mikrober effektivt. Enligt uppslagsverket "PDR for Herbal Medicine" minskar älggräs inflammation i slemhinnorna, vilket gör det lättare att andas för personer med luftvägsinfektioner.
Inom örtmedicinen rekommenderas älggräs för att dämpa överskott av magsyra och lindra halsbränna. Växtens krampavslappnande egenskaper lindrar dessutom magont och illamående. Medan vanlig aspirin är olämplig vid dessa besvär, visar "PDR for Herbal Medicine" att salicylaterna i älggräs inte irriterar magsäckens eller tarmarnas slemhinna – tack vare naturliga buffertämnen som finns i själva växten.
För att sänka feber hälls 1–2 teskedar blommor över med en kopp nästan kokande vatten. Teet får kroppen att svettas tills febern brutits, enligt Dr. James Duke. Genom svettningen renas kroppen från gifter. Växtens antiseptiska egenskaper hjälper också till att rensa blåsa och njurar, vilket gör den till ett effektivt hjälpmedel vid blåskatarr, urinvägsinfektioner och vätskeansamlingar (ödem). Observera att rensningsprocessen kan ge lindrig diarré.
Enligt webbplatsen Herbal Extract Plus använde anglosaxiska bryggare älggräs vid framställning av mjöd, en söt alkoholhaltig dryck baserad på honung. Eftersom växten växer vilt i många engelska ängar var den lätt att plocka i stora mängder, och örten gav brygden en mild, söt smak. Traditionen lever kvar – flera hemmbryggare aromatiserar fortfarande sin mjöd med älggräs.
Älggräs rekommenderas inte för gravida eller små barn. Barn med vattkoppor, influensa eller andra virusinfektioner kan löpa ökad risk att drabbas av Reyes syndrom om de får preparat med älggräs. Personer med aspirinallergi bör helt undvika växten. Detsamma gäller patienter som behandlas med blodförtunnande läkemedel eller NSAID-preparat som ibuprofen eller naproxen, eftersom älggräs kan påverka blodets koagulation och öka risken för blåmärken och blödningar.
Rådfråga alltid läkare eller annan kvalificerad vårdgivare innan du börjar använda växtbaserade läkemedel, särskilt om du tar regelbundna mediciner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online