```html Hjorttunga (Marrubium vulgare) är en ört som framför allt är känd som ingrediens i godis, hostdroppar och hostsiraper. Växten tillhör myntfamiljen och har en kraftfull, aromatisk smak med toner av mentol. Den är härdig och lättodlad och växer vilt på ängar, betesmarker, i ödemarksliknande miljöer och längs vägkanter. Som läkeört har hjorttungan använts ända sedan antiken, i både det antika Grekland och Egypten.
Hippokrates, den grekiska läkekonstens fader som verkade omkring 400 f.Kr., trodde att hjorttunga kunde hjälpa kvinnor att undvika infertilitet. Omkring år 100 e.Kr. rekommenderade den romerske naturforskaren Plinius den äldre örten som motgift vid förgiftning och som laxermedel.
Även i det forntida Egypten var växten högt ansedd bland prästerna. De uppkallade örten efter Horus, himlens och ljusets gud, och namnet tolkas som Horus frö. Örten fick också en plats i den nordamerikanska ursprungsbefolkningens medicin – navajokvinnor använde den under förlossningen.
I dag är hjorttungan mest förknippad med lindring av hosta och halsont. Sirap beredd på örten används som hostdämpande medel, och godis gjorda på hjorttunga har länge sutits för att lindra en irriterad hals. Växten innehåller stora mängder slemsubstanser (mucilage), som effektivt lugnar irriterade slemhinnor. Just därför har örten även använts för att lösa upp slemet i bröstet hos patienter med tuberkulos.
Traditionellt har hjorttunga också använts mot gasbildning, matsmältningsbesvär och mensvärk i buken. Bladen kan dessutom läggas som kompress på bölder, sår och bensår för att lindra besvären.
De två viktigaste verksamma ämnena i hjorttunga är tanniner och marrubiin. Marrubiin är ett växtbaserat bitterämne som stimulerar aptiten genom att öka produktionen av saliv och magsaft. Det verkar även på bronkiolerna och hjälper till att lossa slemet, samtidigt som det stimulerar gallflödet. Modern forskning har dessutom visat att marrubiin har slemlösande och krampavslappnande egenskaper.
Tanninerna ger örten dess förmåga att verka som motgift vid förgiftning. De är sammandragande (astringenta) och kan binda till sig proteiner. I stora mängder kan detta vara skadligt: det kan leda till brist på järn och kalcium och i förlängningen bidra till benskörhet (osteoporos). Samma dragningskraft gör dock att tanninerna också kan dra ut gifter ur kroppen, och de är värdefulla vid behandling av brännskador samt för att stoppa blödningar från sår.
Hjorttungan kan enkelt beredas hemma på flera sätt:
Örten kan användas färsk eller torkad, som extrakt eller som tinktur. Extrakt tas vanligen i form av några droppar, några gånger per dag vid behov.
Trots sina goda egenskaper är hjorttungan inte helt riskfri. Personer med magsår eller magkatarr (gastrit) bör vara försiktiga, eftersom örten ökar produktionen av magsyra. Fröna kan vara giftiga, särskilt för barn.
Vid överdosering kan symtom som hallucinationer, delirium, rastlöshet, torr mun, utvidgade pupiller och i allvarliga fall koma uppstå. Örten bör inte användas under graviditet, eftersom den kan framkalla livmoderkontraktioner. Kombination med förkylningsläkemedel kan dessutom öka risken för biverkningar. Eftersom hjorttunga sänker blodtrycket bör den inte heller kombineras med andra örter som har samma effekt.
Rådfråga alltid läkare eller annan kvalificerad vårdpersonal innan du använder hjorttunga som läkeört, särskilt om du är gravid, ammar eller tar regelbundna mediciner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online