Marietisteln (Silybum marianum), en växt som växer över hela Medelhavsområdet, södra Europa och delar av USA, har använts i omkring 2000 år både som föda och medicin. Även om nästan hela växten kan användas som livsmedel (ta bara bort de små taggarna på bladen och stjälken), är det fröna som används för att framställa marietistelfröextrakt. Fröna är nämligen den enda del av växten som innehåller silymarin – ämnet som traditionellt använts för att behandla leverbesvär.
Silybum marianum, även kallad helig eller välsignad marietistel samt Carduus Mariae officinalis, tillhör familjen korgblommiga växter (Asteraceae). Den romerske naturforskaren Plinius prisade redan växten för sin förmåga att behandla leverbesvär och att "bortföra galla".
Marietisteln känns igen på sina mörkgröna blad prickade med vita fläckar. Växten utsöndrar en mjölksa när den skärs, vilket förklarar dess namn. Blad och stjälkar bär små taggar, och de stora tistelliknande purpurfärgade blommorna innehåller fröna. Större delen av växten är ätbar. I Europa fick marietisteln sitt stora genombrott som föda och medicin runt 1500-talet.
Växtens blad kan användas i en bitter tonik eller ett te som sägs vara bra mot mag- och matsmältningsbesvär. Rötter och blad kan ätas råa eller tillagade – men glöm inte att skära bort de små taggarna först. Även de purpurfärgade blommorna går att äta.
Att använda ett extrakt av marietistelfrön är att föredra framför att äta fröna råa, eftersom de är hårda och svårsmälta om de inte finmalts. Ett kommersiellt framställt preparat rekommenderas oftast. Marietistelfröextrakt används traditionellt för att behandla leversjukdomar, gallsten, mjältbesvär, gulsot, hepatit och gallstenskolik, samt för att skydda kroppen mot gifter.
Marietistelfröextrakt framställs uteslutande av fröna, vars huvudbeståndsdel är silymarin. Fröerna innehåller cirka 4–6 procent av flavonolignanet silymarin, som verkar antioxidativt och skyddar levern. Silymarin består i själva verket av fyra olika föreningar: isosilybinin, silykristin, silydianin och silybinin – där silybinin utgör ungefär 50 procent av fröets silymarininnehåll.
Antioxidanterna i silymarin hjälper till att förebygga skador från fria radikaler och stimulerar proteinsyntesen i levercellerna. Substansen hämmar dessutom bildningen av leukotriener – fettsyror som bidrar till att utlösa inflammation vid astma och bronkit.
Frågan om rätt dosering av silymarin studeras fortfarande och är föremål för debatt. Rapporter om effekterna av låga respektive höga doser har publicerats i tidskrifterna Journal of Hepatology och Journal of Clinical Gastroenterology.
Släktet Silybum omfattar två huvudarter. Den mest kända är Silybum marianum, även kallad helig marietistel, silvermarietistel, elefanttistel och elfenbenstistel. Den andra arten är Silybum eburneum, som kallas välsignad marietistel eller broktistel. Båda arternas frön innehåller silymarin.
Andra tistelliknande växter – som välsignad tistel (Cnicus), åkermolke och hare tistel – tillhör dock inte släktet Silybum. Ingen av dessa varianter innehåller alltså silymarin.
Möjliga biverkningar av marietistelfröextrakt inkluderar matsmältningsbesvär och mild magoro. Extraktet kan även ha en svagt laxerande effekt. Är du allergisk mot växter i samma familj – exempelvis prästkrage, ringblomma, krysantemum eller gråbo – bör du undvika marietistelfröextrakt, eftersom risken för allergisk reaktion då är hög.
Forskare vid University of Pittsburgh undersöker dessutom om silymarin kan bromsa enzymaktiviteten i levern. Sker detta i för hög grad bryts läkemedel långsammare ner och stannar längre i blodet, vilket kan leda till förhöjda halter av läkemedlet i kroppen och kraftigare biverkningar. Visar forskningen detta kan silymarin vara kontraindicerat för dig som använder vissa typer av läkemedel – rådfråga därför alltid läkare innan du påbörjar en kur.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online