C-vitamin, även känt som L-askorbinsyra, finns naturligt i citrusfrukter och bär samt i gröna grönsaker som broccoli, paprika, rosenkål och sötpotatis. Vitaminet är avgörande för syntesen av kollagen – ett strukturellt protein som bygger upp hud, bindväv, senor, brosk och ben.
Utan C-vitamin i kosten skulle människan drabbas av sjukdomen skörbjugg, som leder till svaga blodkärl med blödningar, lösa tänder, nedsatt förmåga att läka sår och i slutändan döden. Människor, apor, marsvin och ett fåtal andra ryggradsdjur saknar de enzymer som krävs för att bilda askorbinsyra från glukos, vilket gör att vitaminet måste tillföras via kosten.
Vitaminer är antingen vattenlösliga eller fettlösliga, beroende på sin molekylära struktur. Vattenlösliga vitaminer har många polära grupper och löses därför i polära lösningsmedel som vatten. Fettlösliga vitaminer är däremot övervägande opolära och lagras i kroppens fettvävnad.
C-vitaminets molekylstruktur liknar den femringade monosackariden ribos, men med flera viktiga skillnader. För det första är kolringen i C-vitamin omättad, vilket innebär att två hydroxylgrupper (OH) sitter på dubbelbundna kolatomer. Hos ribos är varje kolatom (C) mättad med väteatomer (H), så att två enkelbindningar ersätter en dubbelbindning. Dessutom är kolatom nummer ett i C-vitaminmolekylen omättad och dubbelbunden till en syreatom – något som inte förekommer i ribosmolekylen på grund av dess fullständiga mättnad med väte.
Trots sina olikheter klassificeras C-vitamin som en kolhydrat. Kolhydraternas kemi domineras av två funktionella grupper: hydroxylgruppen (OH) och karbonylgruppen (-CHO). Båda är vattenlösliga eftersom de liksom vatten är polära molekyler – de har alltså både en positiv och en negativ laddning. Eftersom motsatser attraherar varandra binder den positiva polen hos en molekyl till den negativa polen hos den andra, vilket är själva grundprincipen bakom upplösning.
Hos hydroxylgruppen (OH) är syreatomen mer elektronegativ än väteatomen och drar därför elektronerna i väte-syre-bindningen mot sig. Detta gör syreatomen negativt laddad och väteatomen positivt laddad – samma förhållanden råder inom vattenmolekylen. När de blandas attraherar en negativt laddad syreatom i vattnet en positivt laddad väteatom i hydroxylgruppen, lossar den från sin egen syreatom och drar den ut i den vattenhaltiga fasen.
Hos karbonylgruppen (-CHO) är syret återigen mer elektronegativt än kolet och drar elektronerna i kol-syre-bindningen mot sig. Ett av de två elektronpar som bildar kol-syre-dubbelbindningen dras dessutom ännu lättare mot syreatomen, vilket gör denna dubbelbindning extremt polariserad.
C-vitamin saknar egentligen den karbonylbaserade funktionella gruppen (-CHO), men är ändå inte mindre löslig i vatten. Orsaken är att väteatomen i hydroxylgruppen vid kolatom tre är sur, vilket gör den mer än en miljard gånger benägen att jonisera än en vanlig OH-grupp. Med surhet menas att när väteatomen lämnar molekylen sprider den kvarvarande, negativt laddade syreatomen sin laddning jämnt mellan syreatomen vid kol tre och syreatomen vid kol ett. Detta skapar en resonansstruktur som kallas resonansstabiliserad askorbatanjon. Resonansstrukturer är stabilare än enkla joner, vilket gör molekylen betydligt mer benägen att jonisera – och därmed ökar dess löslighet i vatten avsevärt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online