Fasolamin är ett extrakt från den vita bönan (cannellini). Det marknadsförs under flera varumärken som en "stärkelseblockerare" – ett kosttillskott som ska ge viktnedgång genom att hämma α-amylas, ett matsmältningsenzym som bryter ner komplexa kolhydrater till enkla sockerarter. Många växter producerar naturligt α-amylashämmare i sina frön, där de fungerar som skydd mot insekter. Vete innehåller till exempel albuminfraktioner med flera proteiner som hämmar olika typer av α-amylas. Just därför har säkerheten hos stärkelseblockerande extrakt som kosttillskott länge varit omdiskuterad.
Den vita bönan delar ett dåligt rykte gällande toxicitet med ljusa och mörkröda bönor. Dessa bönor kan orsaka illamående, kräkningar och diarré om de inte kokas på hög värme i 10–15 minuter och sedan hälls av och sköljs innan de får sjuda färdigt. Bönans gift är ett protein som binder till stärkelse i cellmembran och blockerar matsmältningen – men det förstörs effektivt vid högtemperaturkokning.
År 2005 gav Dr. Kuzhuvelil Harikumar och kollegor vid Amala Cancer Research Centre i Indien unga vuxna råttor fasolamin (varumärket "Phase 2") i dosen 2 gram per kilo kroppsvikt under 90 dagar. I tidskriften International Journal of Toxicology konstaterade Harikumar att fasolamin inte orsakade någon viktminskning hos råttorna, inte skadade njur- eller leverfunktion och inte förändrade blod- eller fettvärden. Han drog slutsatsen att fasolamin varken utgjorde ett farligt gift eller en cancerrisk.
År 2006 gav Dr. Dilip Chokshi vid Pharmachem Laboratories i Kearny, New Jersey, råttor fasolamin (varumärket Blockal) i dosen 2 gram per kilo kroppsvikt under fyra veckor och rapporterade samma resultat som Harikumar. I samma tidskrift drog Chokshi slutsatsen att den aktiva ingrediensen "Phase 2" i Blockal var ett säkert kosttillskott. International Journal of Toxicology ges ut i samarbete med American College of Toxicology, som har sitt säte i Bethesda, Maryland.
Marknadsföringen av fasolamin riktar sig till kroppsbyggare och överviktiga med löften om viktnedgång. Idén bakom stärkelseblockerare är att stärkelse som passerar osmält genom tunntarmen sedan elimineras via tjocktarmen utan att tas upp av kroppen. En minskning av smälta kalorier skulle därmed leda till viktnedgång, på samma sätt som vid en kalorireducerad diet.
För att testa detta påstående undersökte Dr. George W. Bo-Linn och kollegor testpersonernas avföring efter kolhydratrika måltider. Vissa deltagare fick en stärkelseblockerare, andra fick placebo. Hade blockeraren fungerat som lovat skulle kolhydratinnehållet i avföringen hos dem som fått preparatet ha ökat med cirka 400 kilokalorier. Analysen visade dock ingen ökning av kolhydrater som eliminerades via tjocktarmen. Bo-Linns slutsatser publicerades i New England Journal of Medicine den 2 december 1982.
Dr. Gabe Mirkin, medicine doktor, rapporterade för CBS Radio News att stärkelseblockerare sannolikt inte fungerar så som beskrivs i marknadsföringen. Han påpekade att om stärkelse passerar osmält genom tunntarmen och når tjocktarmen, utsätts den för tarmbakterier som jäser stärkelsen – vilket orsakar smärtsam gasbildning och diarré. Mirkin drog slutsatsen att om tillskott som säljs som stärkelseblockerare inte ger gaser och diarré, har de med största sannolikhet inte blockert någon stärkelse alls.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online