De positiva fördelarna med att idrotta är välkända, men barn med ADHD möter unika utmaningar på det området. Att lära sig en sport kräver fokus och uppmärksamhet på detaljer – precis det som barn med ADHD ofta har svårt för. Tidskriften ADDitude Magazine listar svårigheter att följa instruktioner, impulsivitet, koncentrationssvårigheter och låg frustrationstolerans som fyra faktorer som kan hindra idrottslig framgång för barn med ADHD. Men med ditt stöd som uppmärksam förälder kan dessa barn verkligen lyckas inom idrotten.
En studie publicerad i Journal of Attention Disorders utvärderade idrottsbeteendet hos tolvåriga pojkar med och utan ADHD, i både lag- och individuella sporter. Pojkarna med ADHD visade mer aggression, oftare diskvalificeringar och större emotionell reaktivitet än pojkarna utan ADHD, även om detta inte nödvändigtvis var av hög intensitet. Studiens författare uppmanade därför föräldrar att styra sina barn med ADHD mot individuella sporter.
En annan studie, utförd av forskare vid Lewis-Gale Clinics avdelning för psykiatrisk medicin på uppdrag av USA:s fäktförbunds kommitté för sportsmedicin och vetenskap, fann dock att barn med ADHD – när de får rätt behandling – effektivt kan delta i en mängd olika idrottsaktiviteter.
ADDitude Magazine menar att lagsporter, särskilt kontaktsporter, ofta inte är det bästa valet för ett barn vars ADHD inte är väl kontrollerat. Dr Patricia Quinn, utvecklingspediatrisk läkare vid Pediatric Development Center i Washington, D.C., beskriver upplevelsen som ofta "helt nedslående" – motsatsen till den positiva idrottsupplevelse som barn förtjänar.
Medicinering och/eller beteendeterapeutiska insatser kan dock bidra till ett framgångsrikt deltagande, även i lagsporter.
Barn med ADHD trivs ofta bäst med individuell uppmärksamhet, oavsett om den kommer från föräldrar, lärare eller tränare. Av den anledningen passar individuella sporter som simning, brottning eller tennis särskilt bra. Dessa sporter ger dessutom många av fördelarna med en lagsport, men utan pressen av att hela tiden behöva hålla koll på vad lagkamraterna gör.
Till exempel kan barnet vara en del av ett tennislag, men som Quinn påpekar: "insatsen och instruktionerna är individuella".
Dr William Sears, docent i pediatrik vid University of California, Irvine och rådgivare inom föräldraskap, rekommenderar föräldrar att använda sin kunskap om sitt eget barn för att skapa förutsättningar för idrottslig framgång.
Eftersom barn med ADHD lätt blir distraherade kan det exempelvis vara olämpligt att spela outfield i baseboll, där det händer lite. Att istället spela i infield, där tempot är högt, kan passa bättre. Att springa fram och tillbaka på en fotbollsplan kan vara ett annat bra alternativ. Privata eller halvprivata simlektioner kan dessutom lindra de problem som ofta uppstår i gruppundervisning.
Att ta hänsyn till barnets temperament när du väljer sport är avgörande för en positiv upplevelse.
För de flesta familjer kommer beslutet om medicinering mot ADHD att förbli ett rent familjeval, utan hänsyn till yttre faktorer. Det finns dock undantag: för de barn där idrotten blir en central del av livet kan regelverken spela roll. De stimulantia som är förstahandsval vid medicinsk behandling av ADHD är nämligen förbjudna av både National Collegiate Athletic Association (NCAA) och Internationella olympiska kommittén (IOC).
Enligt forskarna vid Lewis-Gale Clinic finns det flera mentala träningsmetoder som potentiellt kan ge liknande effekter som medicinering vid ADHD, men forskningen kring idrottare som använder dessa metoder är fortfarande begränsad.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online