Geriatrik är den gren av medicinen som behandlar sjukdomar som är specifika för äldre människor, exempelvis demens – ett progressivt tillstånd som innebär en försämring av de intellektuella funktionerna. Demens gör det svårt eller omöjligt för en äldre person att klara av dagliga aktiviteter, och är den vanligaste orsaken till att äldre flyttar till särskilt boende eller andra typer av vårdinrättningar.
Lindrig minnesförlust eller en viss fördröjning i tankeprocesserna är dock normalt med stigande ålder och betyder inte nödvändigtvis att en äldre person har demens. Det enda sättet att få säkerhet är att uppsöka läkare för en diagnos.
Många blandar ihop Alzheimers sjukdom med demens, men de två begreppen är inte samma sak. Demens är ett samlingsnamn för en rad åldersrelaterade sjukdomar, där Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen.
Även om Alzheimers sjukdom är obotlig finns det former av demens som går att vända och till och med bota, till exempel lindrig kognitiv störning orsakad av medicinsk sjukdom eller läkemedel. Andra former av demens är vaskulär demens (oftast orsakad av stroke eller högt blodtryck), blanddemens samt demens med Lewy-kroppar. Parkinsons sjukdom leder inte nödvändigtvis till demens, men kan påverka de kognitiva funktionerna i senare skeden av sjukdomen.
Ungefär fyra till fem miljoner människor i USA hade demens år 2006, enligt Merck. Risken att insjukna fördubblas vart femte år efter 60-årsåldern. Cirka 1 procent av personer i åldern 60–64 år lever med demens, medan motsvarande siffra för de som är äldre än 85 år ligger på 30–50 procent.
Vid lindrig demens är korttidsminnet och språkfunktionen ofta nedsatt, liksom initiativförmågan. Patienter kan gå vilse på vägen hem från affären och ha svårt att köra bil. Personer med lindrig demens kan vara irriterade, fientliga och visa bristande omdöme. Vanligtvis kan patienter med lindrig demens bo kvar hemma.
Vid måttlig demens uppstår svårigheter med grundläggande sysslor som att bada, klä på sig och använda toaletten. Förvirringen och det bristande omdömet förvärras, vilket ofta ökar risken för fallolyckor. Personer med måttlig demens tenderar att vandra omkring, särskilt om de inte befinner sig i bekanta omgivningar. De kan också bete sig aggressivt eller sexuellt olämpligt.
Personer med svår demens kan varken äta eller förflytta sig på egen hand och har hamnat i ett helt hjälplöst tillstånd. De kanske inte längre känner igen sina nära anhöriga.
Efter en diagnos hos läkaren får vårdgivare och anhöriga lära sig de bästa behandlingsmetoderna. En tidig diagnos ger dessutom patienten möjlighet att själv påverka sin behandling. Målet bör alltid vara att förbättra den dagliga funktionsförmågan och ge patienten bästa möjliga livskvalitet.
Ibland förskriver läkaren antidepressiva läkemedel. En annan viktig del av vården är att skapa en trygg och stödjande miljö. Om patienten kan bo kvar hemma kan skyltar runt om i bostaden underlätta orienteringen. En besökande sjuksköterska kan också se till att patienten tar rätt mediciner och får i sig näringsrik mat.
Om din partner har demens är risken sex gånger större att du själv utvecklar demens, enligt en studie publicerad i Journal of the American Geriatrics Society. Män löper högre risk än kvinnor för detta fenomen. Forskarna misstänker att stressen i vårdandet ligger bakom den ökade risken, men fler studier krävs för att fastställa det exakta sambandet.
Den goda nyheten är att de flesta som vårdar en partner med demens aldrig själva insjuknar i sjukdomen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online