Alois Alzheimer (1864–1915) var en tysk läkare och forskare som gjorde stor succé som professor i psykiatri i Breslau – dagens Wrocław i Polen. Hans främsta intresse var histopatologi, det vill säga studien av sjukligt förändrad vävnad. Alzheimer räknas idag som en av grundarna av neuropatologin, vetenskapen som undersöker sjukdomar i nervsystemets vävnader.
Den 4 november 1906 höll Alois Alzheimer sitt berömda föredrag om en demenssjukdom som han hade observerat hos sina patienter. Hans viktigaste fallstudie var Auguste D., en 51-årig kvinna från Frankfurt som uppvisade flera tydliga tecken på framväxande demens.
Auguste D. vårdades på sjukhuset i Frankfurt med en rad symtom: nedsatt förståelse och minne, afasi (talsvårigheter), desorientering, oförutsägbart beteende, paranoia, hörselhallucinationer samt uttalade psykosociala funktionsnedsättningar. Vid den efterföljande hjärnundersökningen fann Alzheimer de karakteristiska plack och trådar i vävnaden som än idag spelar en central roll vid diagnosticeringen av sjukdomen.
Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen av demens och drabbar över 5,2 miljoner människor enbart i USA. Det är en degenerativ sjukdom som utvecklas långsamt över tid – symtomen förvärras successivt ju längre sjukdomen fortskrider. Ålder är den största enskilda riskfaktorn. Efter diagnos är den genomsnittliga överlevnadstiden cirka 5,7 år för kvinnor och 4,2 år för män.
Alzheimers sjukdom angriper nervcellerna i hjärnan – celler som är avgörande för minnet och andra mentala förmågor. Kontakten mellan nervcellerna störs när nivåerna av signalsubstanser, de kemiska ämnen som förmedlar impulser fram och tillbaka mellan cellerna, sjunker. Denna störning påverkar minnet, omdömet och tänkandet samt försämrar förmågan att klara av vardagliga sysslor.
Det finns idag ingen botande behandling mot Alzheimers sjukdom, men både de kognitiva och beteendemässiga symtomen kan lindras med läkemedel och icke-farmakologiska metoder. Läkemedel som hämmar nedbrytningen av acetylkolin – en signalsubstans som är central för inlärning och minne – hjälper patienterna att bevara sina förmågor längre. Preparat som Aricept (donepezil), Exelon (rivastigmin) och Razadyne (galantamin) kan fördröja symtomutvecklingen med 6 till 12 månader.
Innan någon medicinering påbörjas bör en patient med misstänkt Alzheimers sjukdom genomgå en grundlig medicinsk undersökning. En sådan undersökning visar att personens beteende inte bara är "elakt eller trotsigt", utan i själva verket ett uttryck för sjukdomen.
För att kunna fatta välgrundade beslut bör patienten och de anhöriga ställa frågor som hjälper dem att väga de olika behandlingsalternativen mot varandra. Exempel på bra frågor till läkaren är:
Intressant nog är diagnostiktekniken vid Alzheimers sjukdom i grunden densamma som den som använts sedan 1906 – en kombination av klinisk observation och undersökning av hjärnvävnad.
Det var Emil Kraepelin, en av tidens mest inflytelserika psykiatriker, som gav sjukdomen dess namn. Han hedrade därmed sin kollega Alois Alzheimer, som varit den förste att beskriva och identifiera sjukdomen. Sedan dess har namnet levt vidare, och Alzheimers sjukdom har blivit ett begrepp känt över hela världen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online