Hjärnaneurysmer var länge ett dolt hot som läkarna sällan upptäckte i livet. Det var först när regelbundna obduktioner av hjärnan blev vanliga som tillståndet började förstås. Fram till slutet av 1800-talet kunde en hjärnaneurysm bara diagnosticeras efter patientens död. Under 1900-talet gjorde kliniska kriterier, som huvudvärk, tillsammans med ny teknik som angiografi, det möjligt att ställa diagnos i tid för kirurgiskt ingrepp. Kirurgiska metoder för att behandla både brustna och obrustna hjärnaneurysmer utvecklades kraftigt under andra hälften av 1900-talet.
En hjärnaneurysm uppstår när ett blodkärl i hjärnan sväller och bildar en utbuktning. Det försvagade blodkärlet kan brista, vilket gör att blod läcker ut i hjärnvävnaden. När ett brustet blodkärl orsakar blödning kallas tillståndet för hemorragiskt syndrom. Oftast uppträder hjärnaneurysmer i subaraknoidalrummet – området mellan hjärnan och den tunna hinnan som omger den. När en hjärnaneurysm brister kan konsekvenserna bli dödliga.
De första läkarna som identifierade hjärnaneurysmer gjorde det i samband med obduktioner av avlidna patienter. I slutet av 1700-talet beskrev den engelska läkaren Gilbert Blane en cerebral aneurysm som orsak till en patients död. Patientens sjukdomshistoria omfattade fem års huvudvärk och synbesvär samt en debuterande demens före döden. Under hela 1800-talet kunde läkare i praktiken bara ställa diagnosen hjärnaneurysm vid en obduktion.
År 1859 föreslog den engelske läkaren William Withey Gull att en kraftig, plötsligt insättande huvudvärk kunde tyda på en brusten hjärnaneurysm. När Heinrich Quincke utvecklade lumbalpunktionen 1891 fick läkarna ytterligare ett verktyg: fanns det blod i spinalvätskan var en brusten hjärnaneurysm sannolik. År 1933 visade en italiensk läkare att en angiografi – en röntgenundersökning av en artär där kontrastmedel injicerats – kunde avslöja en hjärnaneurysm. Under 1900-talet tillkom även andra diagnostiska metoder, bland annat magnetresonanstomografi (MRI) och datortomografi (CT).
Varken brustna eller obrustna hjärnaneurysmer kunde behandlas förrän kirurgin utvecklades i slutet av 1800-talet. Den första framgångsrika behandlingen genomfördes 1931, när den skotske kirurgen Norman Dott i Edinburgh utförde en karotisligatur – ett ingrepp där den drabbade artären knyts av. År 1966 förfinade J. Lawrence Pool metoden genom att använda ett operationsmikroskop och en klämma som hindrade blod från att nå aneurysmen. Idag finns även en mindre invasiv behandling som kallas endovaskulär coilning. Vid denna metod förer kirurgen en kateter med en tunn trådspole in till aneurysmen. När spolen packas in i utbuktningen stoppas blodflödet in i aneurysmen, som i praktiken koagulerar och därmed minskar risken för bristning.
En person med en hjärnaneurysm kan vara helt symtomfri, så länge den inte växer sig tillräckligt stor för att trycka mot hjärnan eller brister. När en aneurysm brister krävs akut vård för att rädda patientens liv. Även kända personer har drabbats: den amerikanske vicepresidenten Joe Biden har till exempel haft två hjärnaneurysmer, som upptäcktes och behandlades kirurgiskt innan de brister. Enligt Julie Bain drabbas omkring 25 000 amerikaner av brustna aneurysmer varje år – och ungefär hälften av dem dör nästan omedelbart. Detta understryker vikten av tidig upptäckt och fortsatt utveckling av diagnostik och behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online