Effektiv märgspikning innebär att patellarsenan (knäskålssenan) och dess skyddande slida delas mitt itu under operationen. Kirurger anser att denna dissekering av knäskålen är den främsta orsaken till kronisk smärta på knäts framsida efter ingreppet.
Märgspikning är standardbehandlingen vid allvarliga frakturer i skenbenet (tibia). Vid ingreppet förs en metallspik in i märgkanalen i det brutna benet, där den fungerar som en invändig skena. Detta stabiliserar benet och gör det möjligt för patienten att belasta benet medan läkningen pågår.
Märgspikning användes ursprungligen främst för att behandla lårbensfrakturer (femur). På 1930-talet började den tyske kirurgiska pionjären Gerhard Küntscher experimentera med spikar i olika former för att kunna stabilisera även frakturer i skenbenet. Utvecklingen av den experimentella tekniken accelererade under andra världskriget, då behovet av effektiv behandling av omfattande krigsskador var stort.
Utöver skadan på patellarsenan kan flera faktorer bidra till besvären, exempelvis spikens placering, irritation från skruvar och andra fixeringsdetaljer samt ärrbildning runt ingreppsområdet. Smärtan sitter oftast på knäts framsida och tenderar att förvärras vid aktiviteter som knäböjning, trappklättring och långvarigt sittande med böjt knä.
Ett brutet skenben har i genomsnitt bildat tillräckligt mycket nytt benvävnad för att betraktas som läkt efter cirka 17 månader. Därefter tas spiken oftast bort i ett separat ingrepp. Resultaten är dock blandade: i en studie publicerad av A.H. Kharladani och kollegor upplevde färre än 30 procent av patienterna som lät ta bort spiken på grund av smärta någon verklig lindring av besvären.
Detta tyder på att smärtan inte enbart beror på själva spiken, utan ofta har sin grund i den vävnadsskada som uppstår vid den första operationen. Patienter som överväger borttagning av spiken bör därför diskutera realistiska förväntningar med sin ortoped.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online