I gamla svartvita filmer förekom scener där en karaktär gnuggade sig i ländryggen och utbrast: "Min sacroiliac gör så ont!" Scenerna spelades upp för komisk effekt, eftersom ordet sacroiliac helt enkelt låter lustigt. Kanske har vi blivit mer sofistikerade – det "roliga" ordet hörs sällan numera. Idag talar man i stället om värk i SI-lederna, och det finns ingenting lustigt med den.
SI-lederna sitter på vardera sidan om ryggradens nedre del och förbinder ryggraden med bäckenet. Inflammation i en eller båda lederna kallas sakroiliit och kan orsaka kraftig smärta redan vid de minsta rörelser. Många faktorer kan ligga bakom sakroiliit eller värk i SI-lederna: en skada i ländryggen, graviditet – då bäckenet sträcks ut inför förlossningen – eller ett tillstånd som förändrar det normala gångmönstret och därmed belastar lederna. Den vanligaste orsaken till dysfunktion i SI-lederna är dock artrit. Gikt, reumatoid artrit, psoriasisartrit och artros är alla former av ledsjukdomar som kan drabba SI-lederna. Även den kroniskt inflammatoriska sjukdomen ankyloserande spondylit kan angripa lederna.
Som vid alla artritiska tillstånd rekommenderas ofta icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID), exempelvis indometacin (Indocin) och naproxen (Aleve, Anaprox). De kan förskrivas vid behov eller för kontinuerlig användning, beroende på situationen. NSAID kan dock ge allvarliga biverkningar som matsmältningsbesvär, magblödning, lever- och njurskador samt högt blodtryck. Ett alternativ är kortikosteroider i tablettform, såsom prednison och prednisolon, som kan ordineras för att dämpa inflammation och smärta. Även dessa har allvarliga biverkningar, bland annat benskörhet och ökad mottaglighet för infektioner. Läkare brukar därför använda dem vid akuta besvär snarare än för långtidsbehandling.
Två andra läkemedelsgrupper kan hjälpa vid besvär med SI-lederna. Etanercept (Enbrel), adalimumab (Humira) och infliximab (Remicade) tillhör gruppen TNF-hämmare, det vill säga läkemedel mot tumörnekrosfaktor. De blockerar cytokiner – cellproteiner som verkar inflammatoriskt – och kan bidra till att lindra ledsmärtan. TNF-hämmare är relativt kostsamma och förskrivs oftast först när andra behandlingar inte gett tillfredsställande resultat. Sjukdomsmodifierande antireumatiska läkemedel (DMARD), exempelvis sulfasalazin (Azulfidine) och metotrexat (Rheumatrex), ordineras för att begränsa ledskador och bromsa sjukdomens utveckling. De ger knappast någon omedelbar smärtlindring, men kan hjälpa till att förebygga framtida problem.
Ett mer invasivt men effektivt behandlingsalternativ är att injicera det kraftfulla antiinflammatoriska läkemedlet kortison direkt i SI-leden. Kortisoninjektioner kan ge långvarig smärtlindring och kan enligt allmänna riktlinjer upprepas upp till tre gånger per år. Vanligtvis sprutas även ett bedövningsmedel in tillsammans med kortisonet, och detta fungerar samtidigt som ett diagnostiskt verktyg: försvinner smärtan när leden bedövas, tyder det starkt på att just SI-leden är orsaken till besvären. Kirurgi är ovanligt men kan övervägas när alla andra behandlingar misslyckats. Vid värk orsakad av ankyloserande spondylit kan leden bli så skadad att endast ett ledbyte kan ge bestående lindring.
Ignorera aldrig långvarig smärta i ländryggen. Orsaken kan vara svår att fastställa, så rådfråga alltid en kompetent läkare. Om sjukdomshistorien och symtomen pekar mot ankyloserande spondylit krävs ytterligare utredning. Lämns tillståndet utan behandling kan det leda till allvarliga komplikationer, exempelvis problem med andning och hjärta.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online