Den mänskliga foten är ett verkligt ingenjörsmästerverk som består av 26 ben. Tillsammans bär de kroppsvikten, absorberar stötar och möjliggör rörelse. Trots detta kan redan en mindre fot skada orsaka försvagande smärta och kraftigt begränsa rörligheten. Ett särskilt intressant område är mellantarsaleden, som sitter mitt på foten.
Mellantarsaleden ligger i mitten av foten och består egentligen av två leder: den talonavikulära ledningen mellan talus och os naviculare samt den calcaneocuboideala ledningen mellan calcaneus (hälbenet) och os cuboideum. Denna ledkomplex gör det möjligt för foten att vridas både inåt och utåt, vilket är avgörande för gången och balansen.
En skada på mellantarsaleden ger typiskt smärta på fotens yttersida, mitt på foten. Smärta och svullnad kan också förekomma längs fotens ovansida. Besvären förvärras tydligt när man försöker böja eller vrida foten, till exempel vid gång på ojämnt underlag.
Skador på mellantarsaleden är relativt ovanliga i den breda befolkningen. De drabbar främst idrottare som springer och hoppar mycket, exempelvis gymnaster, löpare och fotbollsspelare. Kraftiga landningar och plötsliga riktningsförändringar är vanliga utlösande faktorer.
Skador på mellantarsaleden kallas ofta fotvrickningar och delas in i två huvudtyper: mediala och laterala.
Medial vrickning: Uppstår vid så kallad inversion, det vill säga när fotsulan vrider sig eller öppnas inåt. Den belastning som då uppstår kan orsaka frakturer i fotrotsbenen. Detta är samma rörelseriktning som vid en klassisk vrickad fotled, och många mellantarsalskador missbedöms därför som enbart fotledsvrickningar.
Laterala vrickningar: Beror istället på eversion, vilket innebär att fotsulan vrider sig eller öppnas utåt. Detta kan leda till att os cuboideum eller calcaneus krossas. Os naviculare kan också drabbas av ett avulsionsbrott, vilket betyder att en bit av benet rycks loss genom kraftdraget från senor eller ligament.
Skador på mellantarsaleden bör alltid beaktas vid bedömning av alla fottrauman. De missas dock ofta vid en första undersökning och avfärdas felaktigt som enkla fotledsvrickningar. För att bekräfta diagnosen kan röntgen krävas, och i vissa fall även en magnetkameraundersökning (MR) för att noggrant kunna bedöma brott, ligamentskador och mjukdelsskador.
Om inga frakturer föreligger kan skadan behandlas konservativt genom att foten tejpas eller förses med ortopediska inlägg. Ibuprofen och andra NSAID-preparat kan förskrivas för att lindra smärta och minska inflammation. Vid långvarig smärta kan kortikosteroidinjektioner övervägas.
Vid mellantarsalskador med samtidiga benfrakturer krävs ofta ett icke-belastbart gips i sex till åtta veckor. Beroende på patientens storlek och vikt kan den fullständiga läkningen ta upp till sex månader. I svåra fall kan kirurgi bli nödvändig, där pinnar eller trådar placeras in för att stabilisera leden innan gipsning sker. Efter gipsperioden rekommenderas ofta träning med fysioterapeut för att återfå styrka och rörlighet i foten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online