Plantar fasciit är en vanlig fotåkomma där plantarfascian – en vävnadssträng som löper längs fotens undersida och förbinder hälbenet med tårna – blir inflammerad. Tillståndet orsakas av upprepade sträckningar och småskador i fascian och är särskilt vanligt bland löpare samt hos personer mellan 40 och 60 års ålder. Behandlingsmöjligheterna är många, och en av metoderna, ultraljudsstötvågsterapi, har länge varit omdebatterad utan att någon entydig slutsats kunnat dras om dess effektivitet.
Ultraljudsstötvågsterapi vid plantar fasciit är en behandlingsmetod där ljudvågor riktas mot det smärtsamma området i syfte att stimulera läkningen. Metoden används vanligtvis när andra behandlingar – såsom läkemedel (antiinflammatoriska läkemedel eller kortikosteroider), fysioterapi eller skenor – inte ger tillräcklig effekt. Forskningsläget är dock delat: en studie visar att metoden är tämligen verkningslös, medan en annan pekar på motsatsen.
En australisk studie från 2002, publicerad i decembernumret av Journal of Family Practice, visade att ultraljudsstötvågsterapi var en relativt ineffektiv behandling mot plantar fasciit. Studien var randomiserad, placebokontrollerad och dubbelblind, med 166 australiska patienter som följdes upp efter sex respektive tolv veckor. Resultaten visade att smärtan minskade i båda grupperna, men förbättringarna var inte statistiskt signifikanta. Slutsatsen blev därför att ultraljudsstötvågsterapi inte är en effektiv behandlingsmetod vid plantar fasciit.
Trots slutsatsen i den australiska studien visade en amerikansk studie från samma år att ultraljudsstötvågsterapi (benämnd radial extrakorporeal stötvågsterapi i studien) faktiskt var effektiv. Den övergripande framgångsfrekvensen var 61 procent, jämfört med 42,2 procent i placebogruppen, och inga biverkningar noterades bland deltagarna.
Medan den australiska studien fokuserade på förbättring efter sex och tolv veckor, utvärderade den amerikanska studien utfallet både efter tolv veckor och efter tolv månader.
Eftersom studierna pekar åt olika håll har båda mött omfattande kritik. Författarna bakom den amerikanska studien anser att den australiska studien från 2002 var behäftad med brister, eftersom energinivåerna i behandlingen var betydligt lägre än de som användes i USA. Dessutom genomfördes studien av en person utan klinisk bakgrund som arbetade inom ett nationellt hälsovårdssystem, vilket har fått både motivationen och resultaten att ifrågasättas.
Motståndare till den amerikanska studien brukar påpeka att den är retrospektiv och därmed mindre tillförlitlig. Dr. Weil, en av studiens författare, erkänner detta men invänder att jämförande kirurgiska studier genomförs på samma sätt och därför är jämförbara när det gäller utfallet.
Det bör också nämnas att fotnoter i artikelns sammanfattning, publicerad i American Journal of Sports Medicine, beskriver en möjlig intressekonflikt: Studien finansierades av Electro Medical Systems, ett företag som utvecklat tekniken för radial stötvågsterapi.
Även om effektiviteten hos ultraljudsstötvågsterapi är omdiskuterad finns det flera fördelar jämfört med kirurgi. En operation kan leda till postoperativa infektioner, vilket ofta blir kostsamt – ibland dyrare än själva stötvågsbehandlingen. Med ultraljudsstötvågsterapi kan patienten dessutom återgå till arbete och normala sociala aktiviteter direkt efter behandlingen.
Forskningen kring ultraljudsstötvågsterapi vid plantar fasciit är motsägelsefull, och skillnader i metodik, energinivåer och uppföljningstid kan delvis förklara de skilda resultaten. För den som lider av långvarig hälsmärta kan det ändå vara värt att diskutera behandlingen med sin läkare, särskilt om konventionella metoder inte gett önskad effekt och man vill undvika operation.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online