Det främre korsbandet (ACL – Anterior Cruciate Ligament) förbinder skenbenet med lårbenet och spelar en avgörande roll för knäets stabilitet. Ett friskt korsband stabiliserar knät och benet och är nödvändigt för allt från sprintlopp till att sparka en fotboll. På grund av korsbandets centrala placering i knät och hur det förbinder benens övre och nedre delar är korsbandsskador relativt vanliga, särskilt inom idrotten. Skadorna kan variera från lätta sträckningar till helt avslitna ligament, och prognosen beror på skadans svårighetsgrad samt exakt var på korsbandet den inträffar.
Korsbandet fungerar ungefär som ett gummiband. Sträcks eller vrids det inom sitt normala rörelseomfång klarar det belastningen, men dras det för långt kan det gå av. Korsbandet har en viss elasticitet, och om det vrids, böjs eller töjs bortom detta intervall kan bristningar uppstå. Även om det är möjligt att skada korsbandet vid lugnare aktiviteter som promenader sker de flesta skador vid fysiskt krävande aktiviteter. Kontaktsporter som fotboll och handboll ökar risken ytterligare, eftersom sannolikheten att landa med benet i en vinkel där korsbandet utsätts för kraft och hastighet är betydligt större än vid mer stillsamma aktiviteter.
Det tydligaste tecknet på en korsbandsbristning är ett högljutt knak eller smäll från knäet. Därefter svullnar knät oftast upp. Hur snabbt och hur mycket knät svullnar säger mycket om skadans allvarlighetsgrad. Blåmärken, smärta och inre blödningar kan också förekomma. En avsliten korsband leder till kraftigt nedsatt förmåga att gå och använda knät. Mindre allvarliga skador kan ge upphov till att knät plötsligt "viker sig" under gång samt andra funktionsnedsättningar i benet.
Eftersom korsbandsskador liknar andra benskador inleds behandlingen ofta med att svullnaden minskas genom kylning, varefter patienten transporteras säkert till en vårdinrättning. När läkaren undersökt benet kan en MR-undersökning beställas för att fastställa skadans art och svårighetsgrad. Vid lätta sträckningar räcker det ofta med fysioterapi, kylning av knät och läkemedel mot svullnad. På grund av knäledens anatomi läker dock allvarligare bristningar inte av sig själva. I dessa fall krävs kirurgi för att reparera korsbandet och/eller fästa det till de ben från vilka det slitits av.
Den övergripande prognosen beror på skadans svårighetsgrad. Vid operation påverkas möjligheten att helt reparera korsbandet av faktorer som ålder, tidigare korsbandsskador och allmän hälsa. Ofta skadas även andra ligament i knät när korsbandet brister, och placeringen och svårighetsgraden av dessa ytterligare skador påverkar både återhämtningstiden och om knät kommer att återfå full funktion.
Efter operation måste patienten genomgå fysioterapi. Beroende på träningsprogram, skadans natur och hur väl du följer din terapeuts anvisningar kan återhämtningen ta allt från några månader till ett år.
För de flesta handlar förebyggandet enkelt om att undvika aktiviteter som belastar korsbandet utöver dess normala elasticitet. För idrottare är dock korsbandsskador ofta svåra att helt förebygga. Rätt träning och konditionering kan öka ligamentens elasticitet och minska risken för framtida bristningar. Trots bästa förberedelser kan idrottare ändå drabbas, om knät till exempel böjs för långt i en olycklig riktning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online