Landdjur måste bära sin egen vikt mot gravitationen – något som fiskar helt enkelt slipper. Detta är en av de främsta anledningarna till att landlevande djur utvecklat betydligt kraftigare skelett och muskulatur än sina vattenlevande motsvarigheter.
I vatten omges fisken av en uppåtriktad kraft som kallas uppdrift, och den stödjer en stor del av fiskens vikt. Därför kan fisken nästan sväva tyngdlöst i sitt element utan att behöva anstränga sig för att hålla sig uppe. På land ser situationen helt annorlunda ut: där måste djuret aktivt använda muskler och skelett för att motstå gravitationen och hålla kroppen upprätt. Detta kräver stadiga ben, robusta leder och starka muskler.
Landlevande djur måste också kunna förflytta sig på land, vilket ställer helt andra krav på kroppen än simning gör. Fiskar använder sina fenor för att glida fram genom vattnet, medan landdjur använder benen för att gå, springa, hoppa eller klättra. Benen fungerar samtidigt som bärande pelare för hela kroppsvikten, vilket fordrar både styrka och uthållighet.
En tredje viktig faktor är hanteringen av stötar. När ett landdjur hoppar, springer eller ramlar överförs kraften från nedslaget genom ben och muskler. Om skelettet eller muskulaturen inte är tillräckligt starkt kan det leda till skador som frakturer eller stukningar. Fiskar behöver aldrig bekymra sig för detta, eftersom vattnet jämnar ut och dämpar alla rörelser.
Av dessa skäl – gravitationen, de specialiserade rörelsemönstren och stötarna vid landning – behöver landdjur starkare ben och muskler än fiskar. Varje djurs kropp är nämligen noggrant anpassad efter den miljö den lever i, oavsett om det gäller livet i vatten eller på land.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online