Anknytning är en naturlig del av den mänskliga utvecklingen. Karaktären hos de anknytningsrelationer vi upplever från spädbarnsåren och genom hela barndomen styr hur våra nära relationer ser ut under resten av livet. När de tidiga anknytningsrelationerna är trygga och friska blir vuxna relationer oftast också positiva och hälsosamma. Omvänt kan dysfunktionella tidiga anknytningsrelationer leda till problematiska relationer och negativa inre tankemönster i vuxen ålder – vilket ofta mynnar ut i långvarig och svår depression.
Anknytningsteorin introducerades 1969 av den brittiske psykiatern John Bowlby. Han menade att ett barns anknytning till sin primära vårdgivare är ett evolutionärt arv som ger spädbarn och barn trygghet och säkerhet. Denna trygghet gör det möjligt för barnet att utforska sin omvärld, så länge vårdgivaren finns tillräckligt nära om fara skulle uppstå.
När ett barn upplever övergivande från sin primära vårdgivare, eller drabbas av trauma som övergrepp, försummelse eller återkommande byten av vårdgivare, blir anknytningsrelationen ohälsosam. Sådana tidiga erfarenheter formar barnets emotionella och sociala reaktioner under hela livet. I dessa fall kan reaktionerna bli missanpassade och leda till emotionella och psykiska problem som depression, ilska och samberoende.
Bland de många teorier som försöker förklara varför depression uppstår erbjuder anknytningsteorin en viktig pusselbit. Bowlby beskrev de tankemönster som formas under uppväxten som interna arbetsmodeller – individens unika kognitiva identitet. Om ett barn upplever trauma i sina tidiga anknytningsrelationer kommer de inre tankeprocesserna att spegla den negativa erfarenheten, exempelvis som en känsla av egen mindervärde eller en upplevelse av att vårdgivaren inte går att lita på.
Eftersom den interna arbetsmodellen formas tidigt och sedan består in i vuxenlivet, passar alla nya och nära relationer in i individens negativa tankeschema. Dessa negativa tankeprocesser blir därmed en källa till depression – en grundtanke som även återfinns inom kognitiv beteendeterapi.
När tidiga anknytningsrelationer är ohälsosamma – genom övergivande, övergrepp eller försummelse – kan individer utveckla missanpassade anknytningsstilar i vuxen ålder. Viss forskning visar samband mellan specifika negativa upplevelser och vissa typer av anknytningsstörningar, men man kan inte säkert förutsäga vilken stil som utvecklas utifrån en viss erfarenhet.
Två vanliga anknytningsstilar som följer av tidiga negativa erfarenheter är undvikande/distanserande och ambivalent/upptagen. Dessa mönster genomsyrar individens nära relationer och skapar ofta problem och friktion i romantiska partnerskap, familjerelationer och vänskaper.
Vuxna med en undvikande/distanserande anknytningsstil döljer sina verkliga känslor som ett slags skyddsmekanism, eftersom de uppfattar människorna runt dem som opålitliga. De kan dessutom bära på orealistiska idealbilder av relationer som aldrig kan infrias. Till följd av detta misslyckas deras närmaste relationer ofta, vilket leder till kronisk depression. Personer med denna anknytningsstil skjuter ofta upp sorgeprocessen vid förluster, vilket ger långvarig irritation och oro och så småningom en långdragen depression.
Vuxna med ett ambivalent/upptaget anknytningsmönster oroar sig ständigt för att förlora sina anknytningsfigurer, vilket kan leda till överdrivet klängiga eller sammanflätade beteenden. De plågas ofta av tankar på hot mot den älskade, som sjukdom eller död. Det är också vanligt att dessa personer hyser självnedvärderande tankar och känner sig ovärda att bli älskade. Den ständiga ångestens närvaro och belastning gör att de ofta drabbas av svår depression under mycket långa perioder.
Depression kan bero på många olika faktorer: stress, livsförändringar, trauma eller biologiska orsaker. Sjukdomen kan påverka förmågan att fungera både i arbetslivet och hemma, och i svåra fall göra personen helt arbetsoförmögen. Cirka 15 procent av patienter med kliniskt diagnostiserad depression har begått självmord.
Om du misstänker att du själv eller någon i din närhet lider av depression ska du inte försöka hantera problemet på egen hand. Kontakta en legitimerad psykolog, psykiater eller annan professionell inom psykisk hälsa som kan göra en bedömning och ge rätt behandling. Finns ingen sådan resurs tillgänglig, vänd dig till din husläkare som kan remittera dig vidare till kvalificerad hjälp.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online