Anknytningsteorin utgår från att en vuxen person som blev försummad under barndomen har svårt att utveckla genuina och kärleksfulla relationer. Sådana osäkra personer har svårt att komma andra människor nära, eller så är de övertygade om att de inte är värda kärlek och litar därför inte på någon som försöker komma dem för nära. Detta leder i sin tur till depression och känslor av värdelöshet.
Grundtesen här är att patienten ska inse att hen inte har kontroll över vad andra gör, och att detta därför inte behöver skapa ångest. Trygga anknytningar till andra människor ger en känsla av värde och självkänsla för den som är övertygad om att hen är ovärd kärlek.
Detta problem leder den deprimerade och osäkra personen till att försöka "versmälta" sig med en annan person – att besitta denne för alltid som en form av kontroll. Detta driver ofta bort människor och förstärker därmed depressionen. Ångest i det här fallet kan behandlas antingen kognitivt eller med medicinering.
Övertyga patienten om att det finns ett tydligt samband mellan förtroendefulla relationer och att de depressiva symtomen försvinner. Om depressionen har sitt ursprung i en anknytningsstörning kan medicinering hjälpa till att utveckla realistiska och trygga relationer som angriper depressionens rotorsak. Att se behandlingen av depressionen som ett sätt att stärka goda relationer är en central del av processen. När äkta relationer får växa till sig minskar i sin tur de depressiva symtomen.
Betrakta behandlingsprocessen som något som sträcker sig bortom individens egen läkningsprocess. I det här fallet handlar återhämtning om gemenskapsengagemang och trygga relationer. De kognitiva teknikerna bör därför fokusera på samhället i stort snarare än på problem som enbart ligger i individens beteende. Lösningarna kan här ta form av en social, snarare än individuell, behandling av depression genom gruppterapi och gemensamma projekt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online