Beck Depression Inventory (BDI) är ett av de mest använda verktygen inom psykisk vården för att mäta depression och bedöma dess svårighetsgrad hos patienter. Utvecklingen av formuläret påbörjades 1961 av den amerikanske psykiatern Aaron T. Beck, och det har sedan dess blivit ett standardverktyg världen över.
Beck-inventariet består av 21 frågor som patienten fyller i själv. Varje fråga är utformad för att fånga känslor och tankar som är kopplade till depression, exempelvis hopplöshet, irritabilitet och skuldkänslor. Formuläret mäter även fysiska symtom på depression, såsom trötthet, nedsatt libido och viktnedgång.
Aaron Beck, som utvecklade BDI, observerade att patienter med benägenhet för depression ofta rapporterade negativa uppfattningar om sig själva och sin omgivning. Frågorna i BDI formulerades därför direkt utifrån patienternas egna utsagor, vilket resulterade i ett test som patienterna kunde identifiera sig med – något helt nytt inom området vid den tiden.
Utöver att patienterna kan relatera personligen till frågorna uppmanas de också att gradera hur allvarligt de upplever varje besvär. Detta gör det möjligt för kliniker att inte bara identifiera vilken typ av depression en patient lider av, utan även bedöma dess svårighetsgrad över tid.
BDI var det första testet som på allvar mätte depression hos patienter på ett systematiskt sätt. Eftersom det bygger på patientens egen självrapportering har det visat sig vara ett mycket tillförlitligt mått på depressionssymtom och deras svårighetsgrad. Instrumentet har senare reviderats i flera versioner, bland annat BDI-IA och BDI-II från 1996, för att bättre motsvara aktuella diagnostiska kriterier.
Även om BDI fortfarande är ett av de mest populära verktygen för psykiatrisk personal att mäta depression, bör det inte ersätta en fullständig psykiatrisk utredning. Depression är ett komplext tillstånd med många aspekter som behöver beaktas, och självskattning bör alltid kombineras med en professionell klinisk bedömning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online