Monoaminteorin om depression hävdar att klinisk depression beror på låga nivåer av serotonin, noradrenalin eller båda i hjärnan. Enligt teorin kan en ökning av dessa kemiska signalsubstanser – så kallade neurotransmittorer – lindra eller helt vända en depression.
I slutet av 1950-talet upptäcktes två läkemedelsklasser som visade sig vara effektiva vid behandling av depression: monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare) och tricykliska antidepressiva. I slutet av 1960-talet hade forskningen fastställt att båda klasserna ökade hjärnans nivåer av noradrenalin och serotonin. Vid samma tid upptäcktes också att reserpin, ett läkemedel som tömmer signalsubstanser, kunde utlösa depression hos cirka 15 procent av personerna som använde det. Dessa fynd banade väg för monoaminteorin om depression, som postulerar att klinisk depression är resultatet av en brist på monoaminer i hjärnan.
Serotonin fyller en mängd olika funktioner i hjärnan. Höga nivåer av serotonin ökar smärttoleransen, minskar matbegär, förbättrar humöret och främjar god sömn. Låga nivåer leder däremot till ökad smärtkänslighet, sug efter mat, depression, sömnlöshet, aggressivt beteende och sämre temperaturreglering i kroppen. Serotonin bildas i hjärnan från aminosyran tryptofan, tillsammans med folsyra samt vitaminerna B6 och B12.
Noradrenalin tillverkas av aminosyran tyrosin, samt av folsyra, magnesium och vitamin B12. Sjunkande noradrenalinnivåer ger upphov till känslor av depression och irritabilitet. Ett högre intag av tyrosin höjer noradrenalinnivåerna och kan förbättra humöret, öka vakenheten, lindra stress och stärka den mentala förmågan.
De första studierna av monoaminkoncentrationer hos patienter med psykiska störningar gav förvirrande resultat. Vissa studier visade att nivåerna av monoamimetaboliter var minskade i cerebrospinalvätskan hos deprimerade individer, medan andra inte fann någon skillnad – eller till och med förhöjda nivåer. Dessutom blir de flesta försökspersoner som får läkemedel som tömmer signalsubstanser inte deprimerade. Även om antidepressiva läkemedel höjer monoaminnivåerna hos alla patienter ger de effektiv lindring för endast cirka 60 procent av dem. Slutligen stiger de synaptiska monoaminnivåerna snabbt när antidepressiv behandling inleds, men det kliniska svaret uteblir ofta i flera veckor.
Sammantaget tyder dessa fynd på att det kliniska svaret på antidepressiva läkemedel inte orsakas av själva ökningen av monoaminer, utan snarare av senare anpassningar i hjärnan som sker som svar på förändringarna i monoaminnivåerna.
Enligt monoaminteorin kan flera cellulära avvikelser uppstå på synapsnivå – övergången mellan hjärncellerna där signaler överförs.
Den första av dessa är överdriven återupptagning, vilket innebär att stora mängder utsläppta signalsubstanser återabsorberas i cellen. En annan avvikelse innebär minskad frisättning av signalsubstanser till synapsen. En tredje uppstår när enzymet monoaminoxidas blir överaktivt och bryter ner signalsubstanser i onödan, vilket leder till depression. Ett fjärde sätt som celler kan fungera felaktigt på beror på ett avbrott i syntesen av neuroprotektiva proteiner. Den femte och sista typen av cellulär dysfunktion kan spåras till avvikelser i receptorer.
Monoaminteorin om depression är en alltför förenklad föreställning, men den har varit mycket värdefull genom att rikta forskningens uppmärksamhet mot de monoaminerga signalsubstanssystemen. Detta har i sin tur lett till en mycket bättre förståelse av signalsubstansernas fysiologiska funktion och de olika mekanismer genom vilka alla kända antidepressiva läkemedel verkar för att öka signalöverföringen i hjärnan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online