Egentlig depression (svår depressiv störning) är en psykiatrisk sjukdom där patienten upplever en genomgripande känsla av värdelöshet och hopplöshet. Typiska symtom är sömnlöshet, ihållande nedstämdhet, bristande intresse för vardagliga aktiviteter samt oförmåga att känna glädje. Sjukdomen drabbar kvinnor ungefär dubbelt så ofta som män. Behandlingen blir oftast mest effektiv när receptbelagda läkemedel kombineras med psykoterapi.
Även om orsakerna till depression inte är helt klarlagda kan man se vissa märkbara skillnader i hjärnan hos personer som lider av sjukdomen. Den främsta skillnaden är en tydlig brist på vissa signalsubstanser som kallas katekolaminer. Dessa ämnen ansvarar normalt för att aktivera hjärnans belöningssystem och inkluderar signalsubstansen serotonin.
Om den ena av enäggstvillingar har egentlig depression är risken cirka 50 procent att den andra tvillingen också drabbas. Hos tvåäggstvillingar finns ett liknande men svagare samband, på cirka 35 procent. Detta tyder på att arvet spelar en viss roll vid egentlig depression.
Studier av depression hos barn till föräldrar med egentlig depression visar ett liknande mönster. Redan på 1970-talet inledde professor Myrna Weissman en långtidsstudie vid Yale University, som år 2009 hade identifierat ärftliga förändringar i hjärnans struktur som kan öka risken för att insjukna. Sammantaget verkar sambandet mellan föräldrar och barn ligga på cirka 39 procent. Studierna har dock svårt att skilja mellan rent genetiska faktorer och miljöpåverkan från att växa upp med en förälder som lider av depression.
År 2008 upptäckte forskare vid University of Michigan ett samband mellan mängden av vissa kemiska receptorer i hjärnan och depressionens svårighetsgrad. När det saknas proteiner som binder till serotonin och andra signalsubstanser ökar risken för att drabbas. Det har dessutom visat sig att patienter med denna genetiska avvikelse ofta svarar sämre på antidepressiva läkemedel.
En annan viktig aspekt av de genetiska faktorerna bakom egentlig depression är epigenetiken. Epigenetik handlar inte om mutationer själva generna, utan om modifieringar som förändrar hur kroppen använder dem. Gener kan kemiskt förändras på olika sätt. En sådan mekanism är metylering, där en mycket liten molekyl bestående av kol och väte fästs vid DNA-strängen. Detta gör att vissa proteiner som läser av DNA ignorerar just den genen. Andra gener kan stängas av genom att packas in i proteiner där de blir otillgängliga för cellen. Dessa modifieringar kan vara minst lika betydelsefulla som ärftliga genetiska egenskaper. Även icke-ärftliga genetiska förändringar har därför kopplats till egentlig depression.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online