P53, även känt som Protein 53 eller Tumörprotein 53, är en mänsklig gen som finns på kromosom 17. Namnet kommer från proteinets molekylmassa på cirka 53 kilodalton. Proteinet spelar en central roll i kroppens försvar mot cancer och kallas därför ofta för "genomens väktare" tack vare sin förmåga att förhindra mutationer i arvsmassan.
P53 upptäcktes 1979 oberoende av varandra av Arnold Levine vid Princeton University, David Lane vid Dundee University och William Old vid Sloane-Kettering Memorial Hospital. Inledningsvis trodde forskarna att p53 i kroppen var ett mål för SV40-viruset, som kan framkalla tumörer. Först 1989 avslöjades proteinets verkliga betydelse: dess förmåga att undertrycka tumörtillväxt. År 1993 utsåg den ansedda tidskriften Science p53 till "Årets molekyl", vilket visar hur stor genomslagskraft upptäckten fick inom medicinsk forskning.
P53 spelar en avgörande roll i cellcykeln och vid apoptos, alltså programmerad celldöd. Defekt p53 gör att onormala celler kan föröka sig okontrollerat, och defekter i proteinet återfinns i omkring 50 procent av alla humana cancerformer.
Under normala förhållanden hålls nivåerna av p53 låga i cellen. Vid cellskador eller andra former av stress stiger dock nivåerna kraftigt. Det ökade p53 har då tre viktiga funktioner:
Hos en frisk person produceras och bryts p53 kontinuerligt ner i cellen, vilket ger en ständig tumörhämmande skyddsfunktion. När p53 skadas minskar denna förmåga avsevärt. Kemikalier, strålning och virus kan alla skada proteinet, och i vissa fall saknas det helt.
En sällsynt ärftlig sjukdom, Li-Fraumeni-syndromet, uppstår när en individ ärver endast en fungerande kopia av p53-genen. Personer med detta tillstånd drabbas ofta av tumörer redan i tidig vuxen ålder, vilket visar hur viktigt proteinet är för cancerförsvaret.
Forskning har visat att tillförsel av p53 till celler med p53-brist kan döda cancerceller. Eftersom omkring hälften av all human cancer orsakas av defekt p53 skulle återställandet av proteinets normala funktion kunna bli ett viktigt steg mot botande behandling.
En experimentell cancerbehandling som fortfarande studeras bygger på användning av adenovirus. Viruset utsöndrar normalt proteiner i värdceller som det sedan tvingar att dela sig, varvid även virusets DNA replikeras. Genom att modifiera adenovirus så att det bär på p53-genen hoppas forskarna att de infekterade cellerna ska lysera, det vill säga sönderdelas, när de delar sig – och därmed förstöra cancercellerna. Hittills har denna terapi dock endast visat effekt i kombination med kemoterapi.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online