Prader-Willi-syndrom: Upptäckt av Prader och Willi, genetisk grund

Prader-Willi-syndrom (PWS) beskrevs först 1956 av två schweiziska barnläkare, Andrea Prader och Heinrich Willi, tillsammans med Alexis Labhart. Deras bänkliga artikel definierade en distinkt klinisk konstellation: nyfödd hypotoni ("floppy infant"), ätstörningar i spädbarnsåldern följt av hyperfagi och fetma i barndomen, hypogonadism, kortväxthet, intellektuell funktionsnedsättning, och karakteristiska ansiktsdrag (mandelformade ögon, smal bifrontal diameter).

Tillståndet namngavs genom att kombinera upptäckarnas efternamn – Prader-Willi – och blev allmänt erkänt som en distinkt klinisk enhet.

Genetisk bas (identifierades decennier senare)

PWS orsakas av funktionsförlust av paternalt uttryckta gener på kromosom 15q11-q13. Detta sker via tre huvudmekanismer:

• Paternal deletion (~65–70%): De novo-deletion av den paternala 15q11-q13-regionen.
• Maternal uniparental disomi (UPD) (~25–30%): Ärvda två mödrakopior av kromosom 15, ingen pappakopia.
• Imprintingcentrumdefekt (~1–3%): Epigenetiskt fel som tystar den paternala allelen.

Nyckeln är föräldralt imprinting: gener i denna region är normalt bara aktiva på den paternala kromosomen. Mödrakopior är metylerade (tystade). Förlust av den aktiva paternala bidraget orsakar syndromet. Den reciproka störningen – mödraförlust av 15q11-q13 – är Angelman-syndrom (svår utvecklingsstörning, anfall, glad uppförande, ataxi).

Genetisk testning (metylanalys, FISH, mikroarray) bekräftar diagnos. Tidig diagnos ger tillgång till tillväxthormonbehandling (förbättrar kroppscomposition, längd, kognition), näringshantering och beteendestöd.