Sfigmomanometern är en apparat för att mäta och registrera blodtryck. Inte förrän på 1700-talet utvecklades en metod för att mäta blodtryck, och den tidiga tekniken var både obekväm och påträngande. Först ett sekel senare tog en läkare fram den grundläggande konstruktion som möjliggjorde exakta blodtrycksmätningar i klinisk miljö.
Möjligheten att mäta blodtryck blev avgörande för medicinen. Forskarna kunde nu fastställa vad som är normalt blodtryck, förstå konsekvenserna av för högt eller för lågt tryck samt studera hur faktorer som kost och livsstil påverkar blodtrycket.
Den första blodtrycksmätningen genomfördes år 1773 av fysiologen Stephen Hales, som intresserade sig för blodcirkulationen. Hales förde in ett ihåligt rör, kopplat till en glasstube på cirka 3,7 meter, i en artär i en hästs hals. Blodet steg nästan tre meter upp i tuben, vilket visade djurets blodtryck. Apparaten kallades manometer.
Trots att konstruktionen förbättrades med tiden förblev alla mätmetoder invasiva ända fram till 1881 – de krävde att ett rör fördes direkt in i en artär, vilket naturligtvis inte var praktiskt eller riskfritt.
År 1881 presenterade Samuel Ritter von Basch, läkare i Wien, den grundläggande designen för sfigmomanometern. Han byggde vidare på forskning av Karl von Vierordt, som redan på 1850-talet hade föreslagit att ett icke-invasivt blodtryck bara kan mätas om pulsen tillfälligt stoppas.
Von Basch använde en gummiballong fylld med vatten som pressades mot artären tills pulsen försvann. Ballongen var kopplad till en kvicksilvermanometer som mäter vätsketryck. Den trycknivå som krävdes för att pulsationen skulle upphöra utgjorde blodtrycksvärdet.
Von Baschs apparat var den första icke-invasiva och bärbara metoden för att mäta blodtryck – ett genombrott för klinisk medicin. En begränsning var dock att apparaten enbart mätte det systoliska trycket, det vill säga trycket när hjärtat drar ihop sig (det första talet i en blodtrycksavläsning). Senare vidareutvecklingar löste detta problem.
År 1896 publicerade Scipione Riva-Rocci och Leonard Hill var sina vetenskapliga artiklar där de introducerade en uppblåsbar manschett som placeras runt överarmen. Manschetten pumpas upp tills pulsen stoppas, vilket ger ett jämnt och kontrollerat tryck mot artären.
Den ryske läkaren N.S. Korotkov tog tekniken ett steg längre genom att använda ett stetoskop för att lyssna på ljuden från artären medan trycket i manschetten långsamt släpptes. Han upptäckte att tryckvärdet när ljuden försvinner motsvarar det diastoliska trycket, alltså trycket när hjärtat vilar mellan slag. Tack vare Korotkovs upptäckt mäts blodtrycket idag i både systoliskt och diastoliskt värde.
I dag finns det tre huvudtyper av sfigmomanometrar: kvicksilverbaserade, aneroid (som bygger på lufttryck) och digitala modeller. Kvicksilverapparaterna anses fortfarande vara de mest exakta. Oavsett vilken typ som används anges alltid blodtrycksmätningar i millimeter kvicksilver, förkortat mmHg.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online