Flera olika tester används för att ställa eller bekräfta en diagnos av hiv-infektion. Andra tester används för att följa sjukdomens utveckling över tid. Testerna bygger på olika tekniker och mäter olika faktorer, exempelvis antikroppar mot hiv, viralt genetiskt material, antalet viruskopior samt nivåer av vissa typer av lymfocyter.
Testning är det enda sättet att ta reda på sin hiv-status och att övervaka sjukdomsförloppet innan symtom uppstår. Nedan går vi igenom de viktigaste testtyperna och hur de används.
De flesta första hiv-tester söker efter antikroppar mot viruset. Dessa tester kallas ELISA (enzyme-linked immunosorbent assay). Eftersom testerna förlitar sig på antikroppar för att kunna ställa en diagnos måste serokonvertering redan ha ägt rum för att resultatet ska vara tillförlitligt. Serokonvertering är den process där kroppen utvecklar en detekterbar nivå av antikroppar, vilket vanligtvis tar några veckor efter smittotillfället.
Testerna kan utföras med blodprov tagna med nål, med ett svep av munsekret eller med urinprov. Enligt HIVTest.org är urintestning dock något mindre träffsäker än de andra metoderna.
Det finns även snabbtester för hiv som kan ge ett tillförlitligt svar inom 20 minuter, samt ett godkänt hemtest: Home Access HIV-1 Test System. Inget annat hemtest har godkänts av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA, och inga andra hemtest bör användas.
Vissa första hiv-tester letar efter virusets RNA genom en metod som kallas polymeraskedjereaktion (PCR), där viralt genetiskt material förstärks så att det kan upptäckas. Fördelen med dessa tester är att de kan upptäcka hiv tidigare i infektionsförloppet än antikroppstester. De är dock ännu inte lika allmänt tillgängliga som de mer standardiserade testerna och används därför främst i specifika situationer.
När ett första hiv-test ger ett positivt resultat måste detta alltid bekräftas med ytterligare ett test. Det vanligaste bekräftande testet är Western blot. Enligt HIV InSite skiljer detta test bättre mellan hiv-antikroppar och andra antikroppar, men det ger inte alltid ett entydigt svar. Ett annat alternativ är det indirekt immunofluorescensbaserade antikroppstestet, men det används mer sällan eftersom det är dyrare.
Viral load-testning mäter antalet viruskopior i kroppen och används för att följa hiv-sjukdomens progression samt för att bedöma hur effektiv en pågående behandling är för en enskild person. Enligt HIV InSite används viral load-testning också för att testa nyfödda barn för hiv, eftersom antikroppstester inte ger ett tillförlitligt resultat vid det tillfället – barnet kan nämligen ha fått antikroppar från modern utan att själv vara smittad.
Hiv riktar sig mot en viss typ av lymfocyt (immuncell) som kallas CD4 T-cell. Viruset infekterar dessa celler och integrerar sitt arvsmaterial i dem, varvid cellerna börjar producera kopior av hiv istället för att delta i kroppens immunförsvar.
CD4-testning används dels som diagnostiskt verktyg för aids – ett CD4-värde på 200 eller färre celler per kubikmillimeter blod – dels för att avgöra när behandling bör inledas. Enligt amerikanska hälsodepartementet (Department of Health and Human Services) rekommenderades behandling tidigare att starta när CD4-värdet var 350 eller lägre. Idag rekommenderar dock samma myndighet att alla personer som får en hiv-diagnos påbörjar behandling oavsett CD4-värde, eftersom tidig behandling ger bättre prognos och minskar risken för smittspridning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online