Humant immunbristvirus, HIV, tillhör virusfamiljen Retroviridae och är alltså ett så kallat retrovirus. Dessa virus är unika eftersom de använder ett enzym som kallas omvänt transkriptas, tillsammans med ett annat enzym vid namn integras, för att bilda DNA utifrån sitt eget arvsmaterial, som består av RNA. På så sätt kan viruset infoga sina egna gener i värdcellens arvsmassa. För att förstå hur HIV fungerar – och varför det är så svårt att bekämpa – är det viktigt att känna till retrovirusens särdrag.
Man tror att HIV genom zoonos, det vill säga överföring av ett smittämne från djur till människa, spreds från primater till människor någon gång i början av 1900-talet. Forskaren Michael Worobey och hans kollegor har i en studie visat att HIV redan var genetiskt mångfaldigt – med flera olika virusstammar – innan det nådde pandemiska nivåer. Detta förklaras av att virusets lilla RNA-genom muterar mycket snabbt: reproduktionen saknar självkorrigerande mekanismer och sker dessutom i extremt hög takt.
HIV delas in i två huvudtyper: HIV-1 och HIV-2. Enligt den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC är HIV-1 den vanligaste och mest virulenta typen, alltså den som lättast orsakar sjukdom. HIV-2 förekommer främst i Västafrika och ger i regel ett mindre allvarligt skadat immunförsvar än HIV-1. Även smittsamheten är något lägre hos HIV-2.
Utöver de två huvudtyperna finns många olika stammar av viruset. Eftersom HIV kan mutera inuti en enskild persons kropp – och eftersom multipla infektioner kan ske – kan en individ i vissa fall bära på flera stammar samtidigt.
HIV tillhör gruppen lentivirus, vilket betyder att det är ett långsamt verkande virus. Det kan ibland ta upp till tjugo år innan symtom uppstår, och under denna tid betraktas viruset som latent. Vid en infektion binder sig HIV som antigen till T-celler, en central del av kroppens immunförsvar, vilket stimulerar bildningen av antikroppar som angriper viruset. Det tidpunkt då nivån av HIV-antikroppar blir mätbar i blodet kallas serokonvertering, och från det ögonblicket ger en smittad person positivt testresultat.
Retrovirus skiljer sig från många andra virus genom att de använder omvänt transkriptas för att bilda DNA utifrån sitt eget RNA. Med hjälp av enzymet integras fogas sedan detta virala DNA in i värdcellens arvsmassa. Effekten blir att värdcellen omvandlas till en fabrik som producerar nya viruspartiklar – en av anledningarna till att HIV är så svårt att utrota ur kroppen.
Eftersom T-cellerna, som ska hjälpa kroppen att bekämpa HIV, samtidigt är virusets huvudmål blir immunförsvaret successivt oförmöget att både hantera HIV och andra infektioner. När nivån av CD4-celler (en typ av T-celler) sjunker under 200 celler per mikroliter blod klarar kroppen inte längre att försvara sig mot infektioner, och man säger då att aids (acquired immune deficiency syndrome, förvärvat immunbristsyndrom) har utvecklats.
Aids är en samling tillstånd – bland annat pneumocystislunginflammation (PCP), svampinfektion i munnen (kandidos) och Kaposis sarkom (en form av hudcancer) – som kallas opportunistiska infektioner. De drabbar inte personer med ett friskt och väl fungerande immunsystem.
HIV är alltså ett retrovirus – närmare bestämt ett lentivirus – med två huvudtyper, där HIV-1 är den som dominerar globalt. Tack vare modern antiretroviral behandling (ART) kan personer med HIV idag hålla viruset under kontroll och leva ett långt och hälsosamt liv. Virusets förmåga att integreras i värdens DNA och dess snabba mutationstakt gör dock att en botande behandling fortfarande saknas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online