En konstgjord pacemaker är en liten mekanisk apparat som drivs av ett litiumbatteri. Enheten använder elektriska impulser för att hålla hjärtat slående i en jämn och regelbunden takt. De flesta pacemakers arbetar på begäran, vilket innebär att de slås på och av automatiskt efter behov – de aktiveras bara när hjärtats egen rytm inte fungerar som den ska.
Pacemakern uppfanns av en slump år 1958, när ingenjören Wilson Greatbatch byggde en oscillator för att kunna lyssna på hjärtljud. Han upptäckte att enheten av misstag gav ut elektriska impulser i precis rätt frekvens för att stimulera hjärtmuskeln. Senare utvecklade han ett litium-jod-batteri som kunde driva apparaten under lång tid. Den första implantationen hos en människa genomfördes 1960, och sedan dess har tekniken utvecklats dramatiskt – dagens pacemakers är betydligt mindre, mer energieffektiva och kan till och med anpassa sig efter kroppens aktivitetsnivå.
Det finns flera olika typer av konstgjorda pacemakers, men de delas huvudsakligen in i två kategorier: interna och externa.
Den interna pacemakern måste kirurgiskt implanteras under huden, vanligtvis nära nyckelbenet, och kopplas till patientens hjärta med tunna ledningar. Denna typ är avsedd för långvarig eller permanent användning.
Den externa pacemakern bärs utanför kroppen och används endast tillfälligt, exempelvis efter en hjärtoperation eller under akuta situationer där hjärtat behöver stöd tills det återfår sin normala funktion.
En konstgjord pacemaker används när hjärtats naturliga pacemaker, sinusknutan i höger förmak, inte fungerar korrekt och orsakar oregelbundna hjärtslag. Apparaten använder ledningar och elektriska impulser för att få hjärtat att slå i en normal rytm.
Dessa ledningar, så kallade elektroder, kan fästas antingen vid förmaken eller vid både förmaken och kamrarna, beroende på vilken typ av rytmstörning patienten har. Moderna pacemakers övervakar kontinuerligt hjärtats aktivitet och skickar bara impulser när det behövs, vilket förlänger batteriets livslängd avsevärt.
Om en persons hjärta slår för långsamt eller rusar för snabbt kan yrsel eller svimningsanfall uppstå. Suddig syn, andnöd och bröstsmärta kan också vara tecken på ett hjärtproblem som kan behandlas med en pacemaker. Vanliga diagnoser inkluderar arytmier, förmaksflimmer och så kallad sjuk sinusknuta. Om du upplever några av dessa symtom bör du kontakta läkare för en undersökning, ofta med hjärtmonitorering via elektrokardiogram (EKG).
En pacemakeroperation betraktas som en mindre kirurgisk ingrepp. Elektroderna träs genom en stor ven fram till hjärtat, och generatorn placeras under huden och kopplas till ledningarna. Ingripet tar oftast bara några timmar och kräver vanligtvis en övernattning på sjukhuset.
Som vid alla operationer finns det risker, men de anses vara minimala och komplikationer är ovanliga. Efter operationen kan viss obehag, svullnad och blåmärken uppstå kring operationsområdet, vilket kan pågå från några dagar upp till några veckor. De flesta människor återgår till sina normala aktiviteter inom bara några dagar.
Livet behöver inte förändras nämnvärt efter att man fått en pacemaker. En person kan vara mycket fysiskt aktiv, med undantag för kontaktsporter som fotboll, vilka kan skada apparaten. Det bör dock finnas en medvetenhet kring vissa omgivningsfaktorer:
Långvarig kontakt med starka elektriska fält och magnetfält bör undvikas. Vissa medicinska behandlingar, såsom elektrokauterisering och chockvågslitotripsi, måste undvikas, liksom magnetröntgen (MRI) – även om moderna MR-toleranta pacemakers börjar bli allt vanligare. Regelbundna uppföljningsbesök för att kontrollera pacemakerns funktion och batteristatus är också nödvändiga, oftast en till två gånger per år.
Med rätt försiktighetsåtgärder och regelbunden vårdkontakt kan de flesta pacemakerpatienter leva ett fullt normalt och aktivt liv i många år.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online