Vid multivalvulär hjärtsjukdom drabbas mer än en av hjärtats klaffar av förträngning (stenos), läckage (regurgitation) eller någon annan typ av defekt. Tillståndet, som ofta kallas hjärtklaffsjukdom, kan leda till att de drabbade klaffarna inte öppnas eller stängs som de ska, vilket antingen begränsar blodflödet eller gör att blod läcker tillbaka. Oavsett vilket klaffproblem det rör sig om måste hjärtat arbeta hårdare än normalt för att pumpa blod ut i kroppen. Lämnas tillståndet obehandlat kan hjärtmuskeln med tiden försvagas, vilket kan leda till allvarliga komplikationer.
Multivalvulär hjärtsjukdom innebär oftast en kombination av olika klaffsjukdomar. Några av de vanligaste är aortaklaffstenos, mitralklaffstenos och pulmonalisklaffstenos. Vid dessa tillstånd är de drabbade klaffarna onormalt trånga, vilket hindrar dem från att öppnas ordentligt och begränsar blodflödet till själva hjärtat eller till andra inre organ.
Det är också möjligt att en klaff drabbas av stenos medan en annan har en regurgitation, exempelvis vid aortaklaffinsufficiens, mitralklaffregurgitation eller pulmonalisklaffregurgitation. I sådana fall stänger klaffen inte helt, vilket orsakar ett backflöde av blod och ett minskat blodflöde. I båda fallen tvingas hjärtat överkompensera för problemet, vilket i förlängningen försvagar hjärtmuskeln.
Även om vilka klaffar som drabbas varierar från person till person är symtomen på de olika tillstånden i stort sett desamma. Ett av de vanligaste är andnöd, beroende på den ineffektiva syretransporten i kroppen. Du kan också uppleva trötthet, yrsel, svimningskänsla, oregelbundna hjärtslag, blåsljud, hosta samt smärta, tryck eller obehag i bröstet. Ibland kan ett klaffproblem, särskilt när mitralklaffen är inblandad, också ge upphov till svullnad i fötter och anklar.
För många personer med multivalvulär hjärtsjukdom är tillståndet medfött, vilket innebär att defekten uppstod före födseln. Hos andra är klaffsjukdomen förvärvad, det vill säga att stenosen eller regurgitationen har utvecklats till följd av åldrande, infektion eller högt blodtryck. I vissa fall kan även sexuellt överförbara infektioner, som syfilis, med tiden orsaka regurgitation i en eller flera av hjärtats klaffar.
Av alla möjliga komplikationer vid multivalvulär hjärtsjukdom är kongestiv hjärtsvikt den absolut vanligaste. Då har hjärtmuskeln försvagats så mycket att den inte längre kan pumpa tillräckligt med blod för att möta kroppens behov. Det finns dock risk för ytterligare komplikationer, bland annat fibrillering (darrverksamhet) i en eller flera av hjärtats kamrar, arytmier (oregelbundna hjärtslag), hjärtstillestånd, hjärtinfarkt, hypertension (högt blodtryck), pulmonell hypertension (högt blodtryck enbart i lungornas artärer) samt hjärthyperfrofi (förtjockning av hjärtmuskeln).
Vilken behandling som väljs beror oftast på vilken typ av klaffproblem det rör sig om. De flesta läkare börjar dock med konservativa metoder innan några invasiva ingrepp övervägs, varför läkemedel vanligtvis är första linjens behandling. Dessa kan omfatta blodtryckssänkande läkemedel, diuretika (vätskedrivande medel), antibiotika vid infektion samt blodförtunnande medel.
Om läkemedelsbehandlingen inte ger tillräcklig effekt kan ett kirurgiskt ingrepp bli nödvändigt för att åtgärda klaffproblemen. Det kan handla om reparation eller utbyte av den drabbade klaffen, eller om valvuloplastik – ett förfarande där en ballongkateter förs in i hjärtat för att vidga en förträngd klaff.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online