Ett förstorat hjärta innebär en onormal ökning av hjärtats storlek eller en förtjockning av hjärtmuskeln, vilket ofta gör att hjärtat pumpar blod mindre effektivt. Tillståndet är i sig inte en sjukdom, utan ett symtom på flera olika hjärt- eller blodrelaterade sjukdomar. Enligt American Heart Association upptäcks ett förstorat hjärta av en läkare genom fysisk undersökning samt röntgen eller andra bilddiagnostiska undersökningar.
Ett förstorat hjärta kan utvecklas på två huvudsakliga sätt. Det första är hypertrofi, där hjärtmuskeln förtjockas och växer för att kunna hantera extra påfrestning. Hjärtats celler ökar i storlek eftersom det blir allt svårare för organet att pumpa blod vid sin normala storlek.
Det andra sättet är dilatation, där själva hjärtat expanderar och blir större. Denna utvidgning sker ofta som en reaktion på skada på hjärtmuskeln.
Enligt Mayo Clinic kan högt blodtryck, hjärtklaffssjukdom, onormal hjärtrytm och pulmonell hypertension (högt blodtryck i lungartärerna) orsaka att hjärtat förstoras. Även medfödda hjärtfel kan leda till hjärtförstoring.
Andra faktorer som kan bidra till ett förstorat hjärta inkluderar anemi, hypotyreos (låg ämnesomsättning), hypertyreos (överaktiv sköldkörtel), graviditet, fetma, överdriven fysisk träning, järnöverskott i kroppen samt ansamling av proteiner i hjärtat.
Dessutom kan skador på hjärtmuskeln – till exempel orsakade av en hjärtinfarkt, kronisk hjärtsvikt eller dilaterad kardiomyopati – få hjärtmuskeln att vidga sig, vilket förstorar hjärtat.
Ett förstorat hjärta kan ge upphov till andnöd, yrsel eller oregelbundna hjärtslag. Det kan också orsaka ödem, det vill säga vätskeansamling som gör att kroppens vävnader svullnar. Det är dock viktigt att känna till att många personer med ett förstorat hjärta inte upplever några symtom alls, vilket gör att tillståndet ibland upptäcks sent.
Komplikationer som kan kopplas till ett förstorat hjärta inkluderar hjärtsvikt, blodproppar, hjärtblåsor, hjärtstillestånd, svimningsanfall och plötslig död. Ett förstorat hjärta kan försvaga hjärtmuskeln eller göra att hjärtklaffarna inte stänger ordentligt, vilket i sin tur ökar risken för allvarligare hjärtproblem.
Läkare behandlar de underliggande orsakerna bakom ett förstorat hjärta med läkemedel och i vissa fall kirurgi. Om orsaken är en försvagad hjärtmuskel, vanligtvis beroende på kardiomyopati eller annat hjärttillstånd, kan behandlingen bestå av ACE-hämmare, angiotensinreceptorblockerare (ARB) eller betablockare för att sänka blodtrycket och förbättra hjärtats pumpförmåga. Läkemedlet digoxin kan också stärka pumpfunktionen. Diuretika (vätskedrivande läkemedel) minskar risken för ytterligare skador genom att reducera mängden natrium och vätska i kroppen, vilket sänker trycket i artärerna och hjärtat.
Om läkemedelsbehandlingen inte räcker till kan läkaren implantera en speciell pacemaker som reglerar sammandragningarna mellan hjärtats vänstra och högra kammare. Detta alternativ används främst för personer vars hjärta har förstorats genom dilatation. Beror förstoringen däremot på hjärtklaffarna kan en operation utföras där klaffarna lagas eller ersätts med en konstgjord klaff, en klaff från gris eller en klaff donerad från en människa. Detta korrigerar eventuell klaffdysfunktion.
Om ingen av dessa behandlingsmetoder ger tillräcklig effekt kan en hjärttransplantation rekommenderas. Det alternativet reserveras för kritiskt sjuka patienter vars liv står på spel utan ett nytt hjärta.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online