Graves sjukdom är en autoimmun sjukdom som leder till en överaktiv sköldkörtel, så kallad hypertyreos. Sköldkörtelns uppgift är att producera hormoner som reglerar många av kroppens funktioner, men vid Graves sjukdom bildas för stora mängder av dessa hormoner, vilket ger upphov till en rad olika besvär. Sjukdomen är uppkallad efter den irländska läkaren Robert Graves, som först beskrev den år 1835. Den går inte att botas helt, men de symtom som orsakas av hypertyreosen kan kontrolleras väl med rätt behandling.
Graves sjukdom klassificeras som en autoimmun sjukdom och drabbar oftast personer mellan 20 och 40 års ålder. Kvinnor insjuknar betydligt oftare än män. Sjukdomen förekommer dessutom ofta i familjer, vilket fått forskare att anta att det finns en genetisk koppling.
Vid Graves sjukdom börjar kroppens eget immunförsvar producera ämnen som signalerar till sköldkörteln att fortsätta bilda hormoner i onödan. Vad som utlöser denna reaktion är inte känt, men ett fel i immunförsvaret tros vara den bakomliggande orsaken.
Graves sjukdom kan ge många olika symtom, och vilka som drabbar den enskilda patienten varierar från person till person. Nervositet och ångest är vanliga tecken, liksom sömnsvårigheter. Humöret kan svänga kraftigt, och fysiska symtom som kraftig svettning och darriga händer förekommer ofta.
Hjärtfrekvensen kan bli förhöjd och hjärtklappning kan uppstå. Andra typiska symtom är täta toalettbesök, viktnedgång trots ökad aptit samt en påtaglig värmeöverkänslighet.
Graves sjukdom kan leda till flera komplikationer. En av dem är struma, där sköldkörteln förstoras så att nedre delen av halsen svullnar synligt. Ögonen kan även bukta framåt, vilket kan ge ansiktet ett förskräckt uttryck. Dubbelseende, torra och kliande ögon samt andra synbesvär kan också uppstå – detta tillstånd kallas Graves oftalmopati. I svåra fall kan ett utslag bryta ut på fötter och ben, som samtidigt svullnar.
Läkaren undersöker patienten efter tecken på sjukdomen, exempelvis struma eller ögonbesvär. Den medicinska bakgrunden går igenom för att upptäcka mindre tydliga symtom som ångest, svettningar och förändrade tarmvanor. Sköldkörteln känns också efter eventuella knutor.
En snabb hjärtrytm kan tyda på att sjukdomen är aktiv, och blodprov kan visa om hormonhalterna är förhöjda. Ett test som kallas radioaktivt jodupptag kan också genomföras. Eftersom sköldkörteln behöver jod för att producera hormoner får patienten en liten mängd radioaktivt jod, varefter man kontrollerar hur mycket som tagits upp av körteln. Ett högt upptag tyder på en överproduktion av hormoner.
Behandlingen av Graves sjukdom har två mål: att lindra symtomen och att bromsa sköldkörtelns hormonproduktion. I princip alla med sjukdomen bör få någon form av behandling.
Betablockerare kan hjälpa mot snabb hjärtrytm, darrningar och oro. Antityreoideala läkemedel, exempelvis tiamazol, sänker hormonhalterna till normala nivåer hos de flesta patienter. Ibland krävs dock behandling med radioaktivt jod. Jodet ges via munnen och slår permanent ut sköldkörtelns hormonproduktion, vilket innebär att patienten därefter behöver medicinering med sköldkörtelhormon resten av livet.
Kirurgi kan bli aktuellt när struman är mycket stor eller när andra behandlingar inte har effekt. Vid borttagning av hela sköldkörteln krävs livslång hormonersättning. Ögonbesvär orsakade av sjukdomen behandlas med ögondroppar och skyddande glasögon som håller ögonen fuktiga och skyddar mot damm och vind.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online