Koloncancer är cancer som utgår från tjocktarmen. Cirka 95 procent av alla koloncancerfall börjar som polyper i tarmens slemhinna, så kallade adenom, som långsamt växer och sprider sig till tjocktarmen eller ändtarmen. Ungefär 10 procent av patienterna med koloncancer drabbas av tarmvred, ett tillstånd som vanligtvis är kopplat till sent eller slutstadium av sjukdomen.
I dessa skeden går koloncancer i regel inte att bota, och behandlingen av tarmvret syftar därför inte till att eliminera obstruktionen utan till att förbättra livskvaliteten. Tarmvred har en förödande inverkan på vardagen. Tarmen är inte byggd för att kompensera för ett fast hinder, som det som orsakas av tumörer eller cancerceller.
Den normala processen där vätska absorberas och utsöndras kan inte ske när passagen är blockerad, vilket förvärrar problemet och leder till ökad vätskesekretion. Den ansamlade vätskan ger symtom som ytterligare blockering eller utvidgning av tarmen, illamående, kräkningar och kramper. Kramperna leder i sin tur till fler sekretioner, varvid en ond cirkel uppstår. Patienten blir oftast uttorkad, och utan behandling kan döden inträffa snabbt. Det främsta målet med vården är därför att kompensera för hindret, hantera sekretionen och minimera symtomen.
Det övergripande målet med palliativ vård är att uppnå så normal funktion som möjligt i den del av tarmen som inte är blockerad. Möjligheten till detta beror på hur omfattande hindret är. Vid metastaserande koloncancer finns ofta flera blockerade partier, men det kan fortfarande finnas långa sträckor av tarmen som fungerar fritt. Kirurgisk insättning av stentar kan öppna mindre blockeringar så att vätskor passerar normalt igen, vilket hjälper resten av tarmen att arbeta och minskar symtomen betydligt.
Oktreotid har beskrivits i Journal of Palliative Care som det viktigaste läkemedlet vid behandling av tarmvred. Dess syfte är att minska utsöndringen av vätska i tjock- och tunntarmen. Läkemedlet har generellt få negativa biverkningar och kan avsevärt lindra symtom som illamående och kräkningar i samband med tarmvred. Nackdelen är priset – oktreotid är mycket dyrt.
Om tarmvret inte åtföljs av kramper används prokinetiska läkemedel, exempelvis metoklopramid, för att hjälpa tarmen att fungera. Dessa läkemedel får innehållet att röra sig friare genom tarmen och stimulerar tarmmuskulaturen att föra materialet framåt.
Förekommer däremot kramper används antiemetika för att hejda rörelsen genom tarmarna och förhindra sammandragningar, när patienten inte längre äter eller dricker. Detta ger tarmen möjlighet att vila, vilket minskar kramperna, tarmssekretionen och illamåendet.
En näsgrovsond (NG-sond) kan placeras för att möjliggöra näringstillförsel och dekompression av tarmen. Sonden kan också minska illamående. Läkemedlet simetikon kan användas för att underlätta rapning och på så sätt frigöra instängd tarmgas.
En fiberfattig kost rekommenderas dessutom för att minska frekvensen av tarmtömningar. Patienter i slutstadiet med fullständig blockering som inte äter alls kan kräkas periodiskt, men behöver i regel inte tömma tarmarna. Opioider och andra smärtstillande läkemedel kan även ges för att säkerställa god smärtlindring.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online