Matsmältningen bryter ner den mat vi äter till en form som kroppen kan ta upp och använda. Processen börjar i munnen, fortsätter i magsäcken och avslutas i tunntarmen. Även om tjocktarmen ingår i matsmältningssystemet bryter den inte ner mat – dess uppgift är att ta upp vatten och vitaminer som bildas genom bakteriell verkan samt att utsöndra avfallsprodukter. I varje steg underlättas nedbrytningen i munnen, magsäcken och tunntarmen av enzymer som kemiskt sönderdelar kolhydrater, proteiner och lipider.
Enzymer är proteiner som kan orsaka kemiska förändringar i andra ämnen utan att själva förändras. De hjälper till att både bygga upp och bryta ner föreningar, samt påskyndar kemiska reaktioner i kroppen. Enzymer är mycket specifika – de verkar endast på en viss typ av ämne. På grund av denna specificitet namnges de ofta efter det ämne de påverkar eller den reaktionstyp de underlättar, med suffixet "-as". Ett exempel är lipas, ett enzym som bryter ner lipider. Höga eller låga temperaturer, tungmetaller och uttorkning kan alla bromsa eller helt stoppa enzymatisk aktivitet.
När maten mekaniskt delas upp i mindre bitar genom tuggning frisätter spottkörtlarna ett enzym som kallas salivamylas. Det påbörjar nedbrytningen av kolhydrater. De kolhydrater vi äter är polysackarider, vilket innebär att de utgör långa kedjor av monosackarider. Endast monosackarider kan tas upp i blodet och användas som energi, därför börjar amylaset i munnen redan där dela de långa kedjorna i mindre bitar.
Nedbrytningen av proteiner i magsäcken inleds med mjuka muskelkontraktioner som blandar maten med sekret från körtlarna i magsäcksväggen. Resultatet blir en tunn vätska som kallas chymus. Därefter utsöndras saltsyra och pepsinogen i magsäcken, vilka tillsammans bildar pepsin. Pepsin är det enzym i magsäcken som bryter bindningarna mellan de aminosyror som bygger upp proteinerna.
Gastriskt lipas är ett annat enzym som finns i magsäcken. Dess uppgift är att dela fettmolekyler i mjölk, men eftersom det inte fungerar optimalt i den sura miljön har det en begränsad roll. Spädbarn har dessutom ett magenzym som saknas hos vuxna, kallat rennin (kymosin). Det får mjölken i magsäcken att förtjockas och ysta, vilket saktar ner passagen och underlättar matsmältningsprocessen.
När chymus lämnar magsäcken och passerar in i tunntarmen är kolhydraterna och proteinerna endast delvis nedbrutna. Nedbrytningen av lipider (fetter) sker uteslutande i tunntarmen. Här fortsätter många enzymer, både från bukspottskörteln och tunntarmen, processen att smälta kolhydrater och proteiner.
Pankreasamylas, maltas, sukras och laktas ser till att alla kolhydrater reduceras till monosackariderna glukos och fruktos. Proteinernas nedbrytning fortsätter med trypsin, kimotrypsin, karboxypeptidas och erepsin, vilka alla samverkar för att dela proteinerna i enskilda aminosyror som kan tas upp. Lipidnedbrytningen inleds med galla från levern, som delar stora fettpartiklar i mindre droppar. Därefter bryter enzymet pankreatiskt lipas varje fettmolekyl ner i sina beståndsdelar. Samtliga näringsämnen från kolhydrater, proteiner och lipider smälts och tas upp i blodet i tunntarmen.
Precis som alla andra proteiner byggs enzymer upp i kroppen från de essentiella aminosyror som finns i den mat vi äter. Frukter och grönsaker innehåller naturliga enzymer, men eftersom värme skadar dem måste de ätas råa för att enzymerna ska bevaras.
Faktorer som sjukdom, åldrande och alkoholmissbruk kan störa kroppens naturliga enzymproduktion, varvid enzymtillskott kan behövas för att stödja matsmältningsprocessen. Det viktigaste att komma ihåg är att oavsett hur noga vi än strävar efter att äta en balanserad kost, kan våra kroppar bara dra nytta av maten om det finns ett tillräckligt förråd av matsmältningsenzymer som kan bryta ner den till användbara beståndsdelar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online