En växelström (AC) defibrillator använde en parallell after-discharge krets för att leverera en hållbar strömvågform som producerade förlängd myokarddepolarisation och muskelkontraktion. Denna design skiljer sig markant från de monofasiska och bifasiska trunkerade exponentiella vågformerna som används i moderna defibrillatorer.
Historisk kontext
- Tidiga AC-defibrillatorer (1950–60-tal) applicerade 50/60 Hz nätström direkt på bröstet.
- Den parallella after-discharge kretsen lagrade energi i kondensatorer och laddade ur genom ett parallellt resistor-induktor nätverk för att forma vågformen.
- Mål: upprätthålla ström över defibrillationströskeln längre för att övervinna myokardrefrakteritet.
Begränsningar och utveckling
- Höga energikrav, signifikant myokardskada, låg effekt vid kammarflimmer.
- Ersattes av DC kondensatorurladdningsdefibrillatorer (Lown, 1962) → moderna bifasiska trunkerade exponentiella (BTE) vågformer.
- BTE: lägre energi, högre förstachockframgång, mindre post-chock dysfunktion.
Nuvarande relevans
AC-defibrillatorer är kliniskt föråldrade. Moderna AED:er och manuella defibrillatorer använder bifasiska vågformer. Detta koncept är av historisk och ingenjörsmässig intresse inom biomedicinsk enhetsutveckling.
