Enligt Centers for Disease Control and Prevention (CDC) diagnostiseras omkring 10 000 amerikanska spädbarn med cerebral pares (CP) varje år. Tillståndet varierar kraftigt i grad av funktionsnedsättning och brukar delas in i tre huvudtyper: spastisk, atetoid och ataktisk cerebral pares. Ett barn kan drabbas av en enskild typ, men det är inte ovanligt att flera former kombineras hos samma barn. Eftersom spektrumet är så brett och behandlingarna så olika är det svårt att förutsäga exakt hur tillståndet kommer att påverka ett barns utveckling. Det som däremot är säkert är att en genomtänkt behandlingsplan och ett starkt stöd från omgivningen kan hjälpa barn med CP att förbättra sin funktionsförmåga.
Cerebral pares är en neurologisk störning som visar sig tidigt i barnets liv, oftast redan under spädbarnsåren. Den påverkar nerver och muskler och försvårar normala kroppsrörelser. Cerebral pares uppstår när hjärnan skadas eller inte får tillräckligt med syre – antingen under graviditeten eller i samband med förlossningen. National Institute of Neurological Disorders and Stroke (NINDS) i Bethesda, Maryland, förklarar att svårighetsgraden inte förvärras över tid; cerebral pares är alltså inte ett degenerativt tillstånd.
Den spastiska formen är den vanligaste av de tre huvudtyperna och orsakas av skador på hjärnbarken (den cerebrala cortex). Enligt American Pregnancy Association drabbar den 70–80 procent av alla barn med CP. Karakteristiskt för formen är muskelstelhet. Barn med spastisk cerebral pares har ofta svårt att gå, eftersom en kroppshalva (spastisk hemiplegi) eller båda sidorna av kroppen kan uppvisa ökade muskelspänningar. I vissa fall påverkas alla fyra extremiteter (spastisk tetraplegi), vilket gör armrörelser precis lika besvärliga som benrörelser.
Atetoid cerebral pares, även kallad "dyskinetisk" cerebral pares, är den näst vanligaste formen. Den beror på skador på basala ganglierna, djupt inne i hjärnan. Svårigheter med gång åtföljs ofta av salivläckage och talproblem. En av de mest centrala egenskaperna hos denna form är att barnets intelligens i regel inte påverkas. Däremot drabbar muskelsvagheten och den onormala muskeltonusen hela kroppens muskulatur, vilket ofta leder till oönskade, ofrivilliga rörelser.
Ataktisk cerebral pares är den ovanligaste av de tre huvudtyperna och påverkar framför allt finmotoriken – till exempel att hålla en penna, använda en sax eller knyta skosnörena. Författaren Nancy R. Finnie noterade i boken Handling the Young Child with Cerebral Palsy att den ataktiska formen, till skillnad från den atetoida, främst drabbar viljestyrda rörelser. Skadan sitter i området i bakhuvudet, där den del av hjärnan som kallas lillhjärnan (cerebellum) finns.
Utöver de tre huvudtyperna finns även en mildare undergrupp. Barn med lätt cerebral pares kan vara svåra att diagnostisera, eftersom symtomen inte är lika tydliga som hos barn med svårare funktionsnedsättning. Vissa barn visar kanske inte några uppenbara tecken alls. Enligt Cerebral Palsy Source kan ett barn med lätt cerebral pares ha svårt att nå efter saker, skriva eller lyfta föremål, samtidigt som det presterar utmärkt inom andra fysiska områden. Barnen klarar sig ofta bra akademiskt och hänger med sina kamrater utan problem. Tyvärr innebär det faktum att barnet inte har en grav funktionsnedsättning ibland att hen inte kvalificerar sig för terapitjänster via det offentliga skolväsendet.
Behandlingen anpassas alltid efter barnets specifika behov och kan omfatta fysioterapi, arbetsterapi, logopedi, läkemedel som minskar muskelstelhet samt i vissa fall kirurgiska ingrepp. Tidig insats är avgörande: ju tidigare diagnosen ställs och behandlingen påbörjas, desto bättre möjligheter har barnet att utveckla sina förmågor. Med rätt stöd från familj, skola och vårdpersonal kan många barn med cerebral pares leva aktiva och meningsfulla liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online