Alzheimers sjukdom förknippas oftast med problem med korttidsminnet, men sjukdomen orsakar också en rad invalidiserande fysiska symtom som blir allt tydligare i de senare stadierna. Om Alzheimers sjukdom leder till en persons död beror döden vanligtvis på dessa fysiska komplikationer snarare än på den kognitiva nedgången.
1988 utvecklade Dr. Barry Reisberg, professor i psykiatri vid New York University, den funktionella bedömningsskalan (Functional Assessment Staging, FAST) för att bedöma svårighetsgraden vid progressiv demens. Skalan har visat sig vara ett pålitligt verktyg för att stadieindela Alzheimers demens. En normal vuxen utan funktionsnedsättning klassas som stadium 1, medan en äldre person som själv börjar märka viss funktionsnedsättning – till exempel att hen tappar bort saker eller ibland glömmer namn – klassas som stadium 2. Stadium 3 till 7 representerar olika faser av Alzheimers sjukdom, där stadium 7 motsvarar svår sjukdom. De fysiska symtomen börjar visa sig vid medelsvår Alzheimers sjukdom, alltså stadium 6.
I det tidiga stadiet (stadium 3) uppvisar personen tydliga brister i arbetssituationer och kan gå vilse på okända platser. Hen kan ha svårt att minnas innehållet i text hen just läst, ha svårt att komma ihåg namn på nya bekanta samt tappa bort eller misslägga saker. I det lätta stadiet (stadium 4) behöver personen hjälp med ekonomiska ärenden och planering av evenemang, har svårt att följa aktuella händelser och kan uppvisa nedsatt förmåga att utföra seriemässig subtraktion.
I det medelsvåra stadiet (stadium 5) behöver personen i regel hjälp för att klara vardagen. Hen kan inte längre välja lämpliga kläder, kan inte minnas en viktig händelse i sitt liv eller namnet på en närstående familjemedlem och är ofta desorienterad i tid.
De invalidiserande fysiska symtomen börjar visa sig i detta skede (stadium 6). Personen behöver vanligtvis hjälp med att klä på sig, bada och använda toaletten och utvecklar dessutom urin- och avföringsinkontinens. Korttidsminnet är kraftigt nedsatt eller helt borta, medan äldre minnen kan finnas kvar. Hen kanske inte längre minns namnet på en nära anhörig och kan vara ovetande om år, säsong och omgivning – men kommer nästan alltid ihåg sitt eget namn. Personlighetsförändringar kan också förekomma, bland annat vanföreställningar, paranoia, tvångsmässigt beteende och upprepade aktiviteter, ångest, agitation samt svårighet att behålla en tanke tillräckligt länge för att kunna genomföra en aktivitet.
När sjukdomen når stadium 7 begränsas talet till sex begripliga ord eller färre. Kommunikationen kan inskränkas till grymtningar, eller så kan personen bli helt oresponsiv. Hen förlorar successivt förmågan att gå, sätta sig upp, hålla huvudet uppe, tala, le och till slut även svälja. Sväljsvårigheter, så kallad dysfagi, innebär risk för aspiration – att mat eller vätska kommer ner i luftvägarna – och familjen kan då välja att ge näring via matningssond för att upprätthålla överlevnaden.
När en individ når stadium 7 betraktas hen vanligtvis som terminal, med en förväntad återstående levnadstid av sex månader eller mindre, och erbjuds hospicevård. Hospicevården syftar inte till att behandla den underliggande sjukdomen, utan till att göra personens sista dagar så smärtfria och värdiga som möjligt. Hospicepersonal har särskild kompetens inom hantering av symtom vid svår Alzheimers sjukdom, exempelvis hudproblem, ätsvårigheter, inkontinens, rastlöshet och sömnbesvär.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online