Kalcium är viktigt för att bibehålla starka och friska ben, men för mycket eller för lite av detta mineral kan leda till benproblem som hyperkalcemi och osteoporos. Båda tillstånden kan i tidiga skeden ge få eller inga symtom alls, vilket gör det extra viktigt att känna till orsakerna, komplikationerna och riskerna – så att förebyggande åtgärder kan vidtas och rätt vård och behandling ges i tid.
Hyperkalcemi uppstår när kalciumnivåerna i blodet blir för höga, vilket negativt påverkar musklernas normala sammandragning samt hormonell, nerv- och hjärnfunktion. Osteoporos – som bokstavligen betyder "poröst ben" – är en sjukdom som innebär att benmassan minskar och benen blir sköra. Den drabbar främst kvinnor efter menopaus, även om män också kan insjukna, och kan leda till smärtsamma frakturer och andra allvarliga komplikationer.
Hyperkalcemi ger ofta få eller inga symtom, men svårare fall kan orsaka illamående, kräkningar, kraftig törst, täta urinträngningar och buksmärta. Tidig osteoporos är sällan smärtsam, men i framskridna stadier kan sjukdomen ge kraftig ryggsmärta – oftast till följd av en kotfraktur – minskad kroppslängd, böjd hållning samt frakturer i kotpelaren, höften eller handleden.
Den vanligaste orsaken till hyperkalcemi är hyperparatyreos, det vill säga överfunktion i bisköldkörtlarna. Andra orsaker kan vara cancer i lungor, bröst eller blod, infektionssjukdomar som tuberkulos, andra inflammatoriska lungsjukdomar, vissa läkemedel som litium och tiaziddiuretika, uttorkning samt överdosering av kalcium eller vitamin A och D. Risken att utveckla osteoporos avgörs till stor del av hur mycket benmassa som byggs upp mellan 20-årsåldern och tidig 30-årsålder, samt hur snabbt den förloras senare i livet.
Hyperkalcemi upptäcks vanligtvis genom blodprov som visar förhöjda nivåer av kalcium och paratyreoideahormon. Lungröntgen, datortomografi, magnetkameraundersökning och mammografi kan användas för att hitta underliggande orsaker, exempelvis lung- eller bröstcancer. Osteoporos diagnostiseras oftast genom en bentäthetsmätning med dubbelenergi-röntgenabsorptiometri (DEXA). Alternativa metoder är ultraljud, datortomografi och enfotonabsorptiometri.
Hyperkalcemi behandlas med intravenösa vätskor, loopdiuretika som hjälper kroppen att utsöndra överskottskalcium, läkemedel som hämmar benförlust (exempelvis Aredia eller Zometa), hormonet kalcitonin samt kortikosteroider. Hemodialys används endast om njurarna har skadats svårt. Osteoporos behandlas ofta med bisfosfonater som Fosamax eller Boniva, östrogenreceptormodulatorer som raloxifen, eller hormonpreparat som kalcitonin. Även hormonbehandling kan komma ifråga, liksom fysioterapi för att förbättra hållningen och bygga upp benmassan.
Svår hyperkalcemi kan skada njurarna, påverka nervsystemet och orsaka oregelbunden hjärtrytm. Njursten kan bildas om urinen innehåller för mycket kalcium. Om benen dessutom kontinuerligt frisätter kalcium till blodet kan det på sikt bidra till osteoporos. Frakturer är den vanligaste och allvarligaste komplikationen vid osteoporos och drabbar främst viktbärande ben som ryggraden och höften. Kompressionsfrakturer i försvagade ryggkotor kan över tid leda till att kroppslängden minskar.
Att inta för stora mängder kalcium, exempelvis via kosttillskott, kan orsaka hyperkalcemi. Äldre kvinnor med europeiskt eller asiatiskt ursprung, ett kroppsmasseindex (BMI) på 19 eller lägre samt ärftlig belastning löper större risk att utveckla osteoporos. Även kalcium- och D-vitaminbrist, rökning, ätstörningar, stillasittande livsstil, hög alkoholkonsumtion, för höga nivåer av sköldkörtelhormon samt långvarig behandling med kortikosteroider ökar risken.
En balanserad kost med lagom mängd kalcium, tillräckligt med D-vitamin, regelbunden viktbärande träning och rökstopp stärker skelettet. Ta alltid kalciumtillskott enligt läkares eller apotekspersonals anvisningar, och kontakta vården om du upplever symtom som kraftig törst, täta urinträngningar eller oförklarlig ryggsmärta.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online