Friskt ben förnyas sig kontinuerligt genom en naturlig ombyggnadsprocess. Med stigande ålder bryts dock benvävnaden ner snabbare än den hinner återskapas. Resultatet blir osteoporos – benskörhet – en nedbrytning av benstrukturen som med tiden gör skelettet skört och mer benäget att fraktureras vid belastning, till exempel vid ett fall. Den goda nyheten är att återhämtning faktiskt är möjlig: med rätt behandling kan benförlusten stoppas och i många fall delvis vändas.
Ben är levande vävnad som förnyas sig genom en process som kallas benombyggnad, enligt National Osteoporosis Foundation (NOF). Specialiserade celler som kallas osteoklaster bryter ner gammalt ben, medan andra celler – osteoblaster – bildar nytt. En balans mellan nedbrytning och uppbyggnad håller benmassan och bendensiteten intakt.
När balansen mellan nedbrytning och uppbyggnad rubbas börjar bendensiteten minska. Ökande ålder, långvarig användning av läkemedel som glukokortikosteroider samt, för kvinnor, menopausen och det därmed följande sjunkande östrogennivåerna ökar benomsättningen. Benbildningen hinner då inte längre följa med i nedbrytningstakten, och benens inre stomme eroderar. Benen blir spröda och frakturbenägna, vilket leder till osteoporos.
Sjukdomen utvecklas långsamt utan några tydliga tecken eller symtom tills den första frakturen inträffar. Osteoporos är ett progressivt tillstånd, men enligt NOF kan benförlusten stoppas och vändas med behandling.
Bisfosfonater, den vanligaste behandlingen mot benskörhet, saktar ner benresorptionen. Det handlar om läkemedel som alendronat, risendronat, ibandronat och zoledronsyra, enligt Mayo Clinic. Genom att bromsa nedbrytningen och återställa balansen mellan resorption och regeneration hjälper bisfosfonaterna till att bevara benmassa, öka densiteten och minska risken för höft- och ryggfrakturer. Eftersom bisfosfonater tas upp i själva benet kvarstår den skyddande effekten även efter avslutad behandling.
För kvinnor i menopaus kan östrogenersättning också bidra till att bevara bendensiteten. Östrogen kan dock öka risken för vissa cancerformer och rekommenderas därför inte enbart som behandling mot benskörhet. Kalcitonin, ett hormon som bildas i sköldkörteln, saktar även det ner benresorptionen, men är inte lika effektivt som bisfosfonater.
Vid svårare osteoporos räcker det inte att hejda fortsatt benförlust – benen förblir försvagade. Teriparatid, en form av paratyroideahormon, är en intensiv behandlingsform för kvinnor med mycket hög frakturrisk, till exempel de med mycket låg bendensitet eller de som redan drabbats av flera frakturer. Teriparatid stimulerar ny benbildning och kan faktiskt vända utvecklingen av osteoporos, enligt Mayo Clinic.
Tillskott av kalcium och D-vitamin kompletterar all behandling av benskörhet. Kalcium minskar risken för frakturer, och D-vitamin är nödvändigt för kalciumupptaget. D-vitamin förbättrar dessutom muskelfunktion och balans, vilket minskar risken för fall. NOF rekommenderar 1 200–1 500 mg kalcium dagligen samt 800–1 000 IE D-vitamin dagligen för kvinnor över 50 år. Kalciumdoser över 1 500 mg per dag ger ingen ytterligare nytta och kan istället öka risken för njursten eller hjärt-kärlsjukdom.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online